Alberto Moravia vet jag inte hur läst han är idag, men det är ju ett namn man har hört. Den här Delfinpocketen har fint omslag och med bara 150 sidor var den värd en chansning.
Det handlar om den trettonårige pojken Agostino som är på solsemester med sin mor, "en vacker och ståtlig kvinna, ännu i blomman av sin ålder". De två har ett nära förhållande, av inledningsvis tvetydig karaktär. Pojkens blick på modern är uppenbart kroppslig, men kanske ännu inte sexuell utan lika mycket ett barns. Men han är missnöjd med att bli förminskad till oförståndig småtting, och inte minst svartsjuk på de unga män som mamman skrattande lätt umgås med. Så långt är det lovande, så länge det får vara outsagt i vilken mån Agostino vuxit ur sin roll som barn.
Han träffar på ett gäng pojkar som ägnar dagarna åt ofog och busstreck. Genom hån och visst våld lär de Agostino några basala fakta om sex. Detta sätter myror i huvudet på honom och kommer den sonliga kärleken till modern att brottas med det nyväckta sexuella klarseendet. Som är hur klart då, exakt? Agostinos bryderi framställs som en distinkt kamp mellan två tolkningar av världen, barnets och den vuxnes, som kan samexistera i en person, sida vid sida, i fragment, utan att smälta samman och utan rum för vagheter. Det finns inga omogna missförstånd eller vantolkningar hos Agostino, bara okunskap som utan vidare kan skingras – alldeles i slutet genom ett bordellbesök. Ingenting pekar mot att läsa historien som något annat än psykologisk realism, men jag har också varit pojke och känner inte alls igen mig. Johan Espersson sätter sig betydligt trovärdigare in i den här övergångsåldern, som han förresten förlägger till cirka elva. Tretton, är det inte bra gammalt?
Buspojkarna är mer schablonartade, ett gäng vildar som bortsett från särskilda kunskaper i sexuella ämnen verkar omognare än själva huvudpersonen. Inte tjänar det något särskilt till. Nej, ingen höjdarbok.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar