Det här är en söt liten volym i Natur och kulturs långkörarserie Levande litteratur. En trevlig första bekantskap med gott och blandat ur det som egypterna lämnat kvar i fråga om skrifter. Bengt Julius Peterson, antikvarie vid Medelhavsmuseet, står för urval, översättning och kommentarer, inklusive ordentliga introduktioner till varje text. Dessa är:
- Berättelsen om den skeppsbrutne
- Konung Cheops och berättelserna om de trollkunnige
- De två bröderna
- Prinsen med de tre ödena
- Herchufs gravinskrift
- Ahmoses biografi
- Sinuhes berättelse
- Wenamons äventyr
- Erövringen av Joppa
- Slaget vid Kadesch
- Hymner till Sesostris III
- Berättelsen om den levnadströttes tvist med sin själ
- Amenemhets lära för sin son Sesostris
- Chetis lära
De fyra första är ett slags sagor. Den skeppsbrutne har nog sagts vara världens första fantasyberättelse; huvudpersonen hamnar på en mystisk ö där han möter en orm som både hånar honom och skänker honom otroliga gåvor. Prinsen med de tre ödena är en koncis sak som går lätt att hänga med i, mindre så med historierna om de trollkunniga och de två bröderna. Berättarstrukturen är tjatig och vore texterna inte så förbluffande uråldriga hade man knappast läst dem. De litterära förtjänsterna är också svåra att avgöra i översättningar som i ren kunskapsbrist inte kan återge växlingar mellan prosa och poesi, som fyller luckor och otydliga ställen med ibland besynnerligt mångordiga konjekturer – "Ubainers hustru [älskade emellertid en borgare. Hon sände en tjänarinna till honom] och lät genom henne lämna honom en kista ...": är det ett fritt förtydligande eller en kvalificerad gissning av vad som kan ha stått där papyrusen är skadad? – och det kulturella avståndet är så enormt att det är omöjligt att bli berörd på samma sätt som egypterna en gång blev. Det här är något eget.
Jag går ofta vilse i texterna. För att fatta sammanhanget hjälper det säkert att bläddra bak till kommentar och ordförklaringar, ännu mer att plugga egyptisk historia. I avsaknad av sådant tålamod kan man låta sig roas av återkommande stilistiska detaljer, hur nära de nu återges på svenska. Titulaturen är imponerande:
Arvfursten, den ende vännen, föreståndaren för salvorna, tillhörig Nechen, överhuvud i Necheb, sigillbevararen för Nedre Egypten, den ende vännen, recitationsprästen, karavanföraren, chefen för Övre Egyptens alla hemliga angelägenheter, den som är i sin herres hjärta Herchuf, sigillbevararen för Nedre Egypten, den ende vännen, karavanföraren, den som för saker från alla främmande länder till sin herre och den som för skänker till de kungliga insignierna, chefen för Söderns alla främmande länder, den som fullgör kulten för sin herre, sigillbevararen för Nedre Egypten, den ende vännen, karavanföraren, den ärevördige hos Ptah-Sokar, Herchuf, han säger ...
Så skulle man inleda sina jobbmejl. Detta ur Herchufs gravskrift. En annan höjdpunkt är redogörelsen för slaget vid Kadesch, ett slag som egypterna av allt att döma förlorade, men det framgår naturligtvis inte när de själva återberättar händelsen. Texten inleds med en hyllning till konungen och hans fantastiska mod och styrka, fortsätter i tredje person med en beskrivning av slagets upptakt och förlopp. Så plötsligt slår det över i första person! Man får intrycket att det är farao själv som har talat hela tiden och nu är ödmjukheten slut. Förutom när han kallar sig själv Hans Majestät heter det nu jag, jag, jag och man får höra om hur den store konungen egenhändigt mejat ner 2 500 fientliga stridsvagnar med mera, och mellan varven jämrar han sig över sina odugliga undersåtar:
Huru eländiga är era hjärtan, mitt kavalleri! Inte längre finns någon att lita på bland er. Finns dock ingen bland er som jag gynnat i mitt land? Stod jag inte som en härskare, när ni var ömkansvärda, och lät er bli officerare med min ständiga bevågenhet? Jag lät sonen ärva faderns egendom. Jag ledde bort allt ont som var i detta land. Jag avstod från era tjänare, och andra, som tagits från er, gav jag er. Envar som framställde en önskan, till honom sade jag ständigt: Ja, jag skall göra det!
Sedan fortsätter det med oförblommerat skryt om hur han "färdig för strid liksom en otålig tjur ... hade sammanlagt fått hundratusende att falla för min starka arm", etc.
Mycket har säkert hänt på alla områden inom forskningen sedan boken utgavs men det hindrar inte att 1965 års egyptiska svenska är fullt läsbar och läsvärd för sina alldeles egna kvaliteter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar