Eftersom jag sedan en viss tid konstaterat att jag är en "OEI-kille" så attraheras jag av detta. Förlaget är OEI editör. Boken är cirka 80 sidor men baksidestexten får den att verka ohyggligt sammansatt – det är en utökad utgåva av en bok från 2007 till vilken ett tidigt manus kom i översättning 2003, nu kompletterad med ett samtal som ger "riktmärken för ett 'lateralt system'" och "kastar ett reflektivt ljus över Royet-Journouds senare böcker, La Finitude des corps simples (2016) och L'usage et les attributs du cœur (2021)". Samtalet (med förläggaren) förbigår jag nu för enkelhets skull. Resterande sex avdelningar består av en sorts anteckningar, nedkastade försök, aforismer närmast, och en hel del citat och referenser till fixstjärnor och för mig okända författare(?) som Émile Benveniste, Michèle Cohen-Halimi eller Joë Bousquet.
Jag har förlikat mig med att bara kunna göra mitt bästa. Det är en attityd jag lärt mig av Enrique Vila-Matas. Och faktum är att den rimmar ganska väl även med Royet-Journouds prövande skrivsätt. Boken är en poetik, som hörs redan på titeln: Poesi är preposition. Ett djärvt påstående om man tar det bokstavligt. Vägen till att fatta dess innebörd är snirklig och kantad av sentenser som: "Man måste avbryta betydelsen, bromsa den och sedan avbryta den" och "Rubba världen inte genom att ändra ett ord, utan genom att upprepa det". Min favorit (jag vet inte om det ska läsas som en definition av poesin, men jag hoppas!): "Man 'verifierar' banala påståenden, det är allt."
Läst som en samling fristående tankenötter ger boken förvisso en del att tänka på. Men det är klart att här finns en bärande idé, eller flera säkert, ett helt perspektiv på litteraturen. Royet-Journoud skyr metaforen, strävar mot den exakta betydelsen och det rena uttrycket. Den "minutiösa" Wittgenstein är en stående referens, och rimligen en inspiration även formmässigt: satser på satser mot det ogreppbara, i en vågrörelse genom hypotetisk tvärsäkerhet och ifrågasättanden. Prepositionen intar alltså en central roll i hans poetik. Jag vill gärna förstå det bokstavligt, särskilt som han själv ivrar för bokstavligheten, men han verkar med "preposition" syfta på flera typer av förnufts- och formmässiga leder och fogar. Att poesin sitter i mellanrummen har man hört förr, men jag anar att han skisserar en specifik strukturell princip som jag inte lyckas begreppsliggöra.
Längre än så kommer jag inte den här gången, men jag blir allvarligt inspirerad att ta tag i Filosofiska undersökningar snart, den har stått alltför länge oläst i hyllan. Jag tror att det väntar nya rum där.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar