Ibland när jag inte läser ut en bok är det hat inblandat. Eller stress över hur mycket bättre som finns att läsa. Denne herre lämnar jag utan elaka känslor; möjligen med insikten att det vore lite perverst att läsa allt, när redan hälften har bevisat vad han kan säga.
M.R. James (1862–1936) var medeltidsforskare vid Cambridge och författare på lediga stunder. Jag tror inte namnet är så välbekant för svenska läsare. I den anglosaxiska sfären är han en kändis – åtminstone på nivån minor classic – och vad jag kan utröna relativt respekterad. Kanske med förbehållet att han bara skrev spökhistorier. Fast hos dem är väl det en ganska stolt tradition, inte nödvändigtvis så fullitterärt kodad som här? Han lär ha influerat sådana som H.P. Lovecraft och Clark Ashton Smith och en massa andra vars namn jag aldrig hört.
M.R. ska naturligtvis utläsas Montague Rhodes. Vi har att göra med en ärkebritt. Hans spökhistorier går så här:
En konturlös professor i grekiska reser i tjänsten till ett klosterbibliotek i någon avkrok. Eller så har han ärvt ett gods av sin farbror. Han tas artigt emot av en klassiskt skolad prelat eller en granne och dennes butler, vilken sistnämnde sladdrar på ovårdad dialekt om någon som sägs ha dränkt sig för hundra år sedan. I jakt på jordeboken över Shropshire för åren 1580–82 snubblar huvudpersonen över en gammal handskrift – här följer två och en halv sida tät stil på King James-engelska med oöversatta latinska citat – som tycks anspela på en mystisk inskription i sakristian. Det börjar blåsa lite konstigt i korridoren utanför hans rum. På näst sista sidan uppenbarar sig något mörkt som sliter honom i kläderna. Jagberättaren som återger allt detta harsklar sig och rapporterar att professorn fick en tankeställare.
Torrare får man söka med ljus och lykta efter. (Det kunde bli en spökhistoria det med.) Man riktigt hör i varje ord en gammal Cambridgeemeritus plocka ironipillret ur dosetten och artikulera sig. "I do not know what is the ideal course to pursue in a situation of this kind" heter det när "a figure … muffled in a strange black garment" krälar hotfullt över gräsmattan. Inget slarv tillåts i beskrivningen av äldre juridiska förhållanden och paleografisk uttolkning av centrala urkunder. Men inte heller i karaktäriseringen av den pastorala omgivningen med dess trädgårdslabyrinter och fuktskadade stenväggar och allt som bidrar till en estetiskt mycket tilltalande stämning någonstans mellan Brideshead och Roger Corman. Det är verkligen trivsamt. Men passar nog bättre som en tv-film som råkar komma på när man egentligen skulle gå och lägga sig. Och kanske inte trettioen i följd (James samlade produktion). Jag har nu läst femton, vilket motsvarar de två första samlingarna han gav ut, och anser mig kvalificerad att anse mig nöjd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar