Det är en trevlig känsla att få sprätta en bok som är jämnt hundra år gammal. Elof Hellquist är naturligtvis känd för den breda allmänheten som upphovsman till Svensk etymologisk ordbok (1922); mindre bekant är väl hans gärning som översättare från klassisk grekiska. Eller – de i strikt mening klassiska texterna från så där Platons tid rörde han inte: han ägnade sig dels åt Hesiodos (700-tal f.Kr.), dels åt föreliggande Kallimachos. Denne var verksam i 200-talets Alexandria, nyblivet nav för östra Medelhavets kulturliv. Traditionen vill att han arbetade på det stora biblioteket där. Hans främste rival lär ha varit Apollonios Rhodios, hågkommen för Argonautika, en episkt återberättad version av sagan om Jason och det gyllene skinnet. Kortare än Homeros men väl cirka sex tusen verser. Utbrast Kallimachos: μέγα βιβλίον μέγα κακόν, en stor bok är ett stort ont – själv föredrog han alltså kortare alster … varpå dessa sex hymner är exempel.
Vill man veta mer om honom och den hellenistiska diktningen i allmänhet – vilket jag rekommenderar att man vill! – så kan man för all del vända sig till den här bokens förord. Men Hellquist håller sig kort och torr, och hänvisar förståndigt till Ernst Nachmansons anmälan av Ulrich von Wilamowitz-Moellendorffs då nyutkomna Hellenistische Dichtung in der Zeit des Kallimachos i Ord och Bild 1925, s. 45–54. Har man den till hands så är det mycket fin läsning. Dessa diktare, läser man där, verkade i en tid då makten konsoliderat sig i orubbliga kungahus och den levande religionen alltmer trängts undan av filosofin. Poesin blev ett tidsfördriv och en lärd exercis och poeterna, dessa "filologskalder" – nu fanns också redan århundraden av klassiker att kollationera och lära sig utantill – kunde ägna sig åt att "omsorgsfullt slipa och pretiöst ciselera de dikter, med vilka de adressera sig, icke till folkets stora flertal, utan till de intellektuellas och vittras elit". Resultatet är något ganska barockt. Sprängfyllt av lärdom, inte helt originellt, men vackert. Läckert.
(Liknar inte detta de egyptiska prästernas tilltag vid ungefär samma tid, på samma plats? Hur de, för att citera mig själv som återger Assmann ur minnet, "gör sig […] märkvärdiga genom att finslipa [hieroglyf]skriften till oläslighet, med kryptiska förkortningar och införandet av tusentals nya tecken"?)
Men allra först ligger det riktiga förordet. Detta ensamt hade motiverat bokens utgivning; det är en passivt-aggressiv pärla. Hellquist säger inte ett ord om Kallimachos – nå, kanske två, tre ord, innan han dyker stuprätt ned i metrisk knappologi om hexameterns behandling på svenska, i särskild polemik mot enligt honom oförsvarliga vanföreställningar om lämpligheten av s.k. lätta trokéers användning såsom spondé, i synnerhet i fjärde versfoten, vilka brukade på fel sätt "bidraga i sin mån till hexameterns barbariserande". Fotnoterna täcker mer sida än brödtexten. Halvvägs kommen avbryter han sig och skriver:
Detta är nu rätt elementära ting, och de skulle ej här ha vidrörts, om det icke funnes ganska sakkunniga personer, som finna misshag i fullt regelmässiga daktyliska hexametrar, men icke tyckas märka missljudet i verser sådana som t. ex.
’han som sin tunga jord med den hårda plogen ses draga’.
Jag tänker alltså inte anmärka på Hellquists versifikation när jag nu måste säga något om själva hymnerna.
De är sex till antalet, och det är alla vi har bevarade: till Zeus, till Apollon, till Artemis, till Delos (ön), en dikt om "Pallas' bad", samt till Demeter. Hymnen till Zeus är relativt kort (96 rader) och redogör främst för hans födelse och insättning på gudarnas tron. Nachmanson påpekar "den elegans, varmed skalden i diktens senare del förbinder Zeus' rätt till herraväldet och de av Zeus insatta konungarnas makt med sin egen konungs lov, men intet ord säger om Zeus' bragder; åhöraren kan därvid icke underlåta att erinra sig, att den unge konungen ännu icke medhunnit att uträtta någonting". En snitsigt återhållen hyllning till sin världslige härskare alltså – och till Zeus på samma gång. Den här dubbelheten återkommer i de följande tre hymnerna. Å ena sidan riktigt referenstät mytologi med namn och namn och namn – kommentarsdelen är oundgänglig – och det på ett sätt som verkar självmedvetet, ungefär som göticisterna höll på och grävde i eddamyter. Kallimachos vill inte som Hesiodos stadfästa religiösa sanningar med bäring på vardagen, utan klistra ett stiligt kollage av sin beläsenhet. Apollonhymnen är ännu mer så och Artemis är värst. Som Hellquist kommenterar till några anspelningar i verserna 200–203: "Det hela är oklart."
Å andra sidan flätas alltid kungen in på olika vis. Och hyllningar till Kyrene (Kallimachos födelseort). Städer överhuvudtaget spelar en viktig roll. I Artemishymnen sticker det verkligen ut: jaktgudinnan som själv säger att hon "vill dväljas på höjder och berg" och "sällan blott […] kommer till staden" – tvåhundra verser senare börjar en hel uppräkning av städer vars beskyddare hon är, däribland Kyrene. Jag förmodar att hellenismen var en utpräglad stadskultur?
Hymnen till Delos är den längsta (326 rader). Delos flöt enligt myten runt utan fäste på Medelhavet, innan hon till slut fann en plats att slå rot. Det är också den ö där Apollon föddes. Dessa två historier vävs ihop: den drivande Delos och den irrande Leto, gudens mor, som ingen stad eller ö eller kust bjuder rum, under hot av den svartsjuka Hera. Att det blir många ortnamn är naturligt. Så tas Leto slutligen emot av Delos och alla samlas där till fest. En kungahyllning har också hunnits med, och snyggt inskjuten – den läggs i munnen på Apollon "fast i moderlig kved han / dvaldes ännu"(!): "O moder, / föd mig ej här! Visst tadlar jag ön ej […] / Men henne Ödet bestämt en annan gudom att föda", ord som "syfta därpå, att Ptolemaios Philadelphos, son till Ptolemaios Soter och Berenike, föddes på Kos 310/9 f. Kr."
Det är något lekfullt med det hela, även lovorden till den egna monarken, som annars kunde förväntas vara av nöden påklistrade. Samma hymn börjar med en kort mytologisk sammanfattning, varpå skalden avbryter sig: "Men om du så kringsvärmas av sånger i mängd, med vad kväden / skall då väl jag dig fånga? Vad månne behagar ditt öra?" Tja, vad sägs? Poeten svarar själv, liksom på måfå: "Kanske den sägnen, hur guden, den starke, i tidernas morgon / slog med sin treudd […]", och så börjar historien. Han kan unna sig en viss nonchalans, som tecken på sin grundliga förtrogenhet med myterna. I Artemishymnen frågar han gudinnan: "Vilken av öar och vilket av berg har mest dig behagat? / Säg, vilken hamn, vilken stad? Vilka nymfer stå närmast ditt hjärta?" Ack, hon är ju inte här och kan svara. Han fyller därför själv i med en av sina älskade kataloger över mytiska platser och det som där hänt. En poet med självständig agens, inte blott kanal för muserna.
"Pallas' bad" är mindre hymnlik. Den påminner mer om ett utdrag ur Ovidius Metamorfoser: en klart definierad händelse – Athene som beger sig ned till floden att bada – och det som drabbar den unge Teiresias som råkar få syn på henne. Han blir dömd till blindhet men ges också siaregåvan. Under tiden hinner den liknande sagan om Aktaios anföras som parallellfall, han som fick syn på den nakna Artemis och förvandlades till hjort innan han slets isär av sina egna hundar. Här, men inte hos Ovidius vad jag snabbt kan hitta, sägs om dennes söndrade kropp: "Men benen skall modren / klagande samla ihop, strövande skogarna kring." Spårar man påverkan från den egyptiska Osirismyten? Isis som samlar in och pusslar ihop sin sons kroppsdelar? Det kanske är en övertolkning.
Frågan är om Demeterhymnen inte är den bästa. Kul är den alla gånger. Till skillnad från den homeriska hymnen till Demeter handlar den inte om dottern Persefones rov och vistelse i dödsriket – det kanske var nog sagt om det redan? Saken antyds bara pliktskyldigt. Inramningen är någon särskild sorts fest till gudinnans ära, som dikten låtsas iscensätta. Själva köttet är en dråplig berättelse om den unge Erysichthon, som fåvitskt ämnat nedfälla träden i Demeters heliga lund, och ådrar sig omättlig hunger som straff. Han växer och växer, bara äter och äter: "katten, som skrämde små råttor och möss, blev också hans byte". Föräldrarna skäms över sin son och hittar på ursäkter när bekanta vill träffa honom. Det kunde nästan vara en folksaga från Småland återgiven av Bengt af Klintberg.
Sammanfattningsvis en läsvärd bok, gott översatt men inte klanderfritt. Några av de lätta trokéerna kunde han gott ha filat vidare på. Det är inte lättillgänglig dikt, och Hellquist säger själv att "utan anmärkningar torde högst få kunna läsa Kallimachos med behållning". Jag gjorde så här: läste igenom kommentarsdelen till dikten, läste dikten med flitigt bläddrande bak till densamma vid behov, vilade några minuter, ögnade igenom kommentarsdelen igen, och läste sedan dikten en andra gång. Högt, om rösten räckte. På så sätt nådde jag behållningen; fast då ska ju tilläggas att jag kan de mest grundläggande myterna i bakhuvudet redan.
Som ett PS måste jag anmärka på typografin. Varför inte minska bokstäverna, eller trycka på större blad, så att alla rader ryms inom satsytans bredd? Nu bryts nästan varannan rad. I en antologi eller dylikt kan jag förstå det, men i en originalutgåva? Gör om, gör rätt, C.W.K. Gleerups förlag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar