Det bästa med Zilliacus översättningar är språkets klarhet, klang och skönhet, men det näst bästa är hans förord. Det är ganska kort, men här ringar han in just vad som gör dramat till vad det är. Jämför systrarna med Antigone och Ismene, hela tragedin med Aischylos Gravoffret – där mordet symboliskt nog sker i skymningen, här i öppet dagsljus. Viktigast är konstaterandet att Elektra inte är någon moralisk dilemmapjäs och att man inte ska frestas "att söka dolda djup där sådana saknas" utan vara tacksam över ett "fulländat och entydigt sorgespel". Elektra (och Orestes) hämnas på sin fars mördare och därmed är saken klar. Det man dessförinnan har att fästa sig vid är Elektras karaktärsutveckling.
Ja, så skriver han, men stämmer det? Utvecklas hon? Återigen bör man kanske tänka sig en inte moralisk så mycket som känslomässig utveckling. När dramat börjar är hon förbittrad, när det slutar är hon arg och hämndlysten, och däremellan har hon kastats mellan förtvivlan över Orestes påstådda död och lycka över hans uppdykande – och fattat beslutet att mörda. Men det behövdes bara en tändande gnista, för visst var hon mentalt redo hela tiden. Det krävs en översättare med stilkänsla för att inte släta ut och göra läsaren trött på Elektras klagan, den bordun med modulationer som löper genom hela dramat. Även för att göra kören rättvisa, deras nervösa medlande i systrarnas träta: "Nej, inga vreda ord, vid gudarna! / Ert samtal båtar båda, om blott du / av hennes ord tar lärdom, hon av dina." (Här har Bergman klämt in ett par stavelser till och dödat snärten.)
Det dramaturgiskt märkligaste, om jag inte missförstår något, är att de långa diskussioner om eländet systrarna måste utstå under en svekfull mors tyranni och om vad som skulle hända om bara Orestes återkom som han lovat, spekulationer, resonemang – det är nära halva texten, men det föranleds inte av någon särskild händelse. Läget har ju varit oförändrat i tjugo år? (Eller hur länge det nu är.) Och nu ska ni prata om det? Man får väl bara köpa det. Slutet är actionfyllt men inte alls så invecklat som jag tyckte vid första läsningen. Det är ett kul och lite farsartat inslag (anakronistisk association säkert) när Elektra ropar hånfulla ord genom den stängda dörren medan Klytaimestra blir mördad av hennes bror: "Men hör, ännu ett skrik!" (Bergman: "På nytt jag hör ett anskri." – zzz. Grekiskan har: "ἰδοὺ μάλ᾽ αὖ θροεῖ τις", bokst. "se där, än en gång skriker någon".)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar