Kvinnorna från Trachis blev Zilliacus sista Sofoklestolkning. Så här skriver han: "Med denna tolkning betraktar jag min översättning av Sophokles' sorgespel som avslutad. Av den återstående tragedien, Antigone, finnas ju två nya försvenskningar: Hjalmar Gullbergs (1935) och Björn Collinders (1954)." Därmed diskret förolämpande Johan Bergman, som utgav sin version 1947! Deras förhållande hade man velat läsa mer om. Man kan också lägga märke till den tragiska ironin att Modernista, dessa klassikermarodörer, år 2025 återutgav Zilliacus sex Sofoklesdramer i en volym, kompletterade med Antigone i översättning av – Johan Bergman. Hade han blott vetat!
I det som vanligt personliga förordet bekänner Zilliacus att han anser denna pjäs vara Sofokles svagaste. Han är nog inte ensam om åsikten. Man ogillar att dramat sönderfaller i två delar, först Deianeiras oro inför Herakles återkomst, sedan Herakles lidande och ilska. Zilliacus påpekar riktigt att Deianeira är en annan kvinnotyp än Elektra och Antigone: hon är inte den dådkraftiga hjältinnan, utan helt sin makes trogna hustru, som med jämnmod fördrar hans later och till och med otrohet. Men hon är för den skull inte kuschad, nej hon är stark, hon bara visar sin styrka genom att frivilligt underordna sig, härda ut och lyda kärlekens bud. I Zilliacus ögon är detta vackert. Den etiken har jag svårt att fatta grepp om och jag kommer oundvikligen att läsa henne som förblindad eller möjligen lite dum.
Plötsligt tar hon livet av sig i tystnad och försvinner ur handlingen. Lågmält effektfullt om man vill vara snäll, men nog kunde Sofokles spunnit någon dramatik av det. Istället träder Herakles in, äntligen tillbaka efter sina härjningar. Där ligger han i dödsjämmer och spyr befallningar till sin son och är rakt igenom osympatisk; hustruns död berör honom inte det minsta. Det här är så långt från vardagsmoralen att det får lite stuns bara därför, men något storslaget klimax är det inte. Athenarna, påminner översättaren, lär ha uppfattat det annorlunda. För dem var Herakles en nationalhjälte och lydde under andra lagar än vi dödliga. Men att intrigen saknar fasthet och pondus borde ha märkts även på 400-talet.
Jag tycker mig uppfatta några slarvigare rader här och där, som att Zilliacus slumrat till av ointresse. Det här är väl onödigt krångligt, till exempel:
Du kommer ej att tala till en kvinna
som, hätsk, ej vet att människornas hjärtan
ej alltid fröjda sig åt samma ting.
Johan Bergman skriver:
Jag är ej ond till sinnes, var du viss på det,
jag är ej oerfaren om vårt släktes art,
jag vet att tjusningskraften är föränderlig.
För en gångs skull föredrar jag Bergman. (Just här! just här!)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar