Det vore en försutten chans att inte genast läsa om de homeriska hymnerna medan jag har Kallimachos dito färskt i minnet. Det var fem år sedan sist. Förvisso lär de ha legat i träda under längre perioder än så när det begav sig; vad jag förstått tycks de ha varit någon sorts minor classics under klassisk tid – bekanta, men knappast i paritet med de verkligt homeriska dikterna – för att väckas till riktigt liv först av de hellenistiska lärde i jakt på stoff att knåda vers av.
Det här blir renskrivna anteckningar. Det rör sig om fyra långa hymner (några hundra rader) och tjugonio korta. Det är de långa som brukar tilldra sig mest intresse, och Sture Linnér diskuterar nästan bara dem i sitt förord. Bra sammanfattning och kontext där. Men till skillnad från Kallimachos hymner, som man näppeligen fattar ett jota av utan förhandssynopsis, är de homeriska mer eller mindre fullständigt begripliga på volley. Jag hade glömt! De mytologiska korsreferenserna är tämligen få och spinner inte iväg i krusiduller. Linnér talar om en slitning mellan dubbla ambitioner: å ena sidan det episka berättandet, å andra sidan den religiösa strävan efter mytologisk systematisering – här kunde man kanske tillägga syftet att hylla och åkalla?
Det episka elementet är avgjort mest framträdande. Demeterhymnen är en historia om en mor som sörjer sin kidnappade dotter, ja om sorgehantering. Hennes kval och förvirring beskrivs med en psykologisk inlevelse som Kallimachos aldrig ens sneglar mot. Först på slutet övergår dikten i stadfästelser med direkt kultisk relevans. Hermeshymnen är liknande uppbyggd och riktigt sprakar av berättarglädje, särskilt i mittenpartiet där Hermes och Apollon framställs som tramsigt kivande syskon under pappa Zeus avmätta överinseende. Kan den ofödde Apollons tal i Kallimachos Deloshymn vara inspirerat av Hermes insisterande på att han är "född igår" (bokstavligen sant!) och därför ju knappast, stackars lilla barn, kan ha gjort de hyss han står anklagad för? (Mitt favoritavsnitt!)
Om även dessa inslag bottnar i pietet så är den av ett slag som inte söker bävan och underkastelse under gudarnas höga obegriplighet, utan tvärtom vill få lyssnarna att relatera till gudarna. När Afrodite ska förföra den dödlige Anchises räcker det inte med hennes uppenbarelse – hon badar, smörjer sig med olja och parfym och styr ut sig i guld och "de vackraste kläder hon ägde", som vilken fåfäng ung kvinna som helst.
Det är medryckande. Ändå finns något personligare i Kallimachos stil. I hans dikter hörs poetens röst, den bryter in med lovord, frågor, väljer väg, brer på med ironi och retoriska figurer. De homeriska hymnernas tonläge är mer upphöjt. Stående epitet ger en stämning av evighet åt berättelsen. "Argosdödaren Hermes" heter det gång på gång, som en påminnelse apropå ingenting om att guden är invecklad även i andra myter. När Kallimachos vill påminna om en annan myt gör han det med uttänkt snits. Den muntliga traditionens upprepade standardfraser ("Där gav hon orden vingar, bar fram sina böner och sade") har han slipat bort. Att han brister ut i lovord och hyllningar är kanske ett utslag av samma vilja att briljera. I de äldre hymnerna finns litet av sådant, och då i mer återhållna ordalag.
Mer i de kortare hymnerna förvisso, och de är ju desto fler. Å andra sidan finns anledning att tro att de en gång varit längre, men att bara den inledande hälsningen bevarats. Även denna är ofta familjär: "... kom till vårt sköna hus! Må ni bo här i vänskap! / Hjälp oss barmhärtigt, du och den vördade, kära Hestia, / ty inga bättre än ni förstår och följer med klokhet / jordiska varelsers liv och de goda verk som de utför." Samförstånd tycks vara ledstjärnan. Också den långa Afroditehymnen mynnar ut i att även gudarna, så mäktiga de är, måste finna sig i människans dödlighet.
Jag börjar mer och mer förstå vad man menar med klichéerna om grekernas humanism.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar