Bokklubben Svalans fina utgåva av Ikaros hav var min första bekantskap med Göran Schildt, så den här boken har en särskild plats i mitt hjärta. Det har varit spännande att pröva min ganska grumliga minnesbild i en omläsning så här fyra år senare.
Detta är alltså berättelsen om den resa som omedelbart föregick nilfärden skildrad i Solbåten, sommaren och hösten 1955 bör det ha varit, men böckerna utkom av någon anledning i omvänd ordning. Daphnes segel och någon gång motor för henne 2703 sjömil från varvet i Murano utanför Venedig längs med nuvarande kroatiska kusten, via några hugg i stövelklacken och de joniska öarna in genom korintiska viken, medsols runt egeiska havet ända upp till Istanbul, söderut längs Mindre Asiens väst- och sydkuster till Cypern och sist Beirut. På vägen hinner man se en hel del, och framför allt en hel del Grekland, dit även mången turkisk kuststad får räknas om man sträcker lite på sig. Den jugoslaviska upptakten är snabbt avklarad, och Schildt är nog nöjd att inte behöva uppehålla sig alltför länge hos den sorgligt osäkra och drömmande människotyp som formats av det kommunistiska styret. Grekland!
Hur undviker man att göra läsaren överväldigad av den oändliga rikedom av upplevelser som landet bjuder? I de tidigare reseskildringarna har Schildt löst problemet genom att omväxlande berätta om seglingsmödor, folkliv, antika monument, tekniska problem, politiska förhållanden och naturens skönhet, med historiska och filosofiska reflektioner som kitt. Resultatet har blivit fantastiskt, men eklektiskt – tänker man inte när man läser dem, men väl i kontrast till den här boken. För här har han ansat. Ingen varsamt vaggande inledning om båten och hennes tidigare turer utan rakt på avfärden, hustrun Mona presenteras inte, ej heller stannar han upp för att introducera de italienska vännerna Paolo och Roberto som turas om att följa med en bit på vägen – man får lära känna dem och deras sydländskhet lite vartefter. Byråkratiskt krångel har hittills varit en återkommande refräng i medelhavshamnarna, men nu är det nedslipat till några anmärkningar i förbigående, liksom Monas bestyr med matlagning, telegram till ambassadörer etc, även mötena med ortsfolket beskrivs koncisare. Till och med den så väsentliga seglingen, nog inte mindre strapatsrik än vanligt, skildras mer stiliserat och de dramatiska effekterna har tonats ner. Man kunde tro att det är strävheterna som gör äventyret, vad finns kvar när de suddats bort? Ett desto renare äventyr, visar det sig! Den snabbare, effektivare skildringen lägger ett slags förtrollning över berättelsen, skapar en liksom öververklig, ständig framåtrörelse. Och den unika historien och karaktären på varje plats de besöker får ta mera utrymme: munkberget Atos, Istanbuls kulturblandning, Trojas kullar, det hellenistiska Pergamon, uppenbarelsens Patmos, filosofernas och artemiskultens Efesos... Och visst förtjänar alla dessa mer än en ytlig behandling.
Göran Schildt och antiken, det är temat för boken mer än i någon tidigare, och han ser antiken överallt. Någonstans erkänner han kort att det moderna Grekland präglas mer av sitt bysantinska arv än av det antika, men proportionerna syns omvända i berättelsen. Det samtida Grekland behandlas föga och man navigerar rentav efter hundra år gamla sjökort med fornfynden utmärkta längs kusterna. Det är intressant att ha den cyniske Willy Kyrklunds Aigaion i färskt minne, utkommen samma år som Ikaros hav – så olika man kan betrakta samma sak. Där Kyrklund ser människofientliga klippöar finner Schildt klassicisternas Arkadien, Nausikaas strand, folkdanser som synes hämtade ur en viss sekvens i myten om Theseus... Men det är ingen dum nostalgi han överlämnar sig åt, ärendet är större. Att upptäcka det antika Grekland är att få syn på den europeiska civilisationens rötter och kärna, fornlämningarna är källmaterial till kunskap om den västerländska människans grundvalar. Schildt kramar fantastiska insikter ur stenar och voluter, för att bättre förstå det moderna samhällets andliga belägenhet. Jag kan inte låta bli att uttrycka det lite ironiskt, kanske för att synsättet är så otidsenligt idag, men jag är ärligen full av beundran. Schildt vågar dra spännande slutsatser, om de skulle hålla för vetenskaplig granskning är mindre viktigt.
Arkitekturen ger de främsta ledtrådarna, och här är kristendomen relevant, liksom islam, som jämförelse. Mötet med Hagia Sofia inspirerar till en av de bästa utredningar han gjort om sambanden mellan arkitektur och livssyn. De antika byggnaderna kände ingen egentlig skillnad mellan ute och inne, väggarna var praktiska avskiljare och såg likadana ut inåt som utåt. Den kristna arkitekturen uppfann interiören – en kyrka är ett slutet rum och en reträtt från verkligheten till en högre verklighet. Den fatalistiska muslimen, däremot, "bejakar Guds vilja också i den natur Han skapat" och ser därför inget skäl att stänga den ute; moskén söker inte frammana någon hinsidesstämning utan är bara en diskret avskärmad plats för bön. Är den modernistiska öppna arkitekturen ett närmande till det antika eller det muslimska tänkesättet? Förmodligen ingetdera, utan ytterligare en flykt, nu undan vårt oroliga inre.
Så kan tankarna gå som drar trådar mellan konst, psykologi och samhälle. Mer än någonsin tidigare är det ruiner som eggar till eftertanke. Störst intryck gör de i Faselis, en antik stad på anatoliska sydkusten, en av alla i mängden, inte hågkommen för något särskilt. Här kommer Schildt att besinna hur den västerländska människotypen sprang upp ur stadsstaten, den lagom stora samhällscellen där varje individ gavs möjlighet att utveckla sin mänsklighet "på en gång självständig och bunden vid en överskådlig social omgivning". Den moderna individualismen är bara skenbart en sådan, för den ignorerar människan själv, anvisar henne en färdigstöpt roll utan att se hennes egenart. Kulturlagren i Troja, ödelagt och återuppbyggt ett trettiotal gånger under årtusendena, vittnar å sin sida om en naturlig glömskans rytm – att lägga gamla sorger bakom sig för att fylla livet med något nytt – som gått förlorad i moderniteten: "Kanske vår tidsålders andliga kris mest beror på att allting börjat gå för fort och överblicken blivit för vid?" frågar han sig. Kanske. Det hör till Göran Schildts utmärkande drag att han aldrig klart reder ut vari denna kris består utan alltid tar den för given. Dit hör också hans tämligen ensidiga inriktning på det västerländska, vilket väl är en form av introspektion, eftersom han så starkt identifierar sig med västerlandet; det är betecknande att han uppskattar det nya Turkiet mer för dess skyndande europeisering än för det osmanska arvet. Titeln anspelar på hans analys av den västerländska människans grundekvation: "Ikaros' oro och argonauternas frihet", det produktiva övermodet och förmågan att assimilera det främmande. Man behöver inte vara en lika stor idealist som Göran Schildt för att fascineras av hans dristiga konklusioner.
Det är en underbart fängslande bok, på ett sätt mer abstrakt än de tidigare, spanande från högre höjd. Men för den skull inte mindre en skildring av havet, jorden och, en pensionsålder senare, sin tid. Vem får idag chansen att ensam ströva runt i tankar bland Efesos ruiner, ostörd av turismens buller? Den mest uppdaterade reseguiden till turkiska kusten var ännu vid den här tiden Herodotos. Naturligtvis hör även frågorna han bekymrar sig över till tidsfärgen. Jag har säkert sagt det om någon av hans tidigare böcker, men jag säger det i så fall även om denna: det här är hans bästa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar