Paris är inte den trojanske prinsen, som jag trodde när jag först läste titeln i en verkförteckning, utan den franska huvudstaden. Boken gavs ursprungligen ut som ett kommenterat fotoalbum med text av Göran Schildt och fotografier av Tore Johnson – detta 1952. Lättare att få tag på är den utgåva jag har, från 1959, som innehåller samma text men illustreras med teckningar av Roland Kempe.
Denna utgåva inleds med ett förord där Schildt tar avstånd från det mesta med boken, framför allt sin egen text, och som för att väga upp dess pinsamhet citerar han istället Kempe som berättar en slängigt ironisk anekdot om sitt liv i bohemparis. Därpå följer fem huvudrubriker: "Morgonen", "Seinen", "De andras Paris", "Paris' hemliga tecken" och "Illusionens och desillusionens Paris". Boken mäter 48 sidor varav tolv upptas av bilder, så särskilt mycket hinner inte sägas. Det börjar med en panorering över staden i soluppgång. Det är de vanliga klichéerna: grönsakshandlare, nattsvirare, gendarmer, concierger och förstås lumpsamlarna – clocharder, som uteliggarna heter i Paris. Schildt skriver på i onaturligt smäktande stil om "mysterier, rosenröda Parismysterier" och inte för att det kunde rädda texten, men jag blir nyfiken på vilka foton som satte igång dessa parfymerade dagdrömmar. Han verkar vara någon annanstans i tankarna medan pennan producerar tomma filosofem. Man kan roa sig med att jämföra betraktelsen om metarna på sid. 20 med motsvarande stycken på sid. 128–30 i Önskeresan. Där konstaterar han förvånat att metning är en fransk nationalsport men finner det vid eftertanke kongenialt med folklynnet: fransmännen är individualister som uppskattar ensamsysslor, de får utlopp för sin dyrkan av förnuftet när de överlistar fisken, de är lata och de föredrar kanalkantens tuktade natur framför vilda skogar. Det är smart och lite elakt. Här blir metningen istället "en rit" som "tillfredsställer ett djupt och osläckligt behov hos människan", ett sätt att fånga en skärva av livet i tidens oupphörliga ström... Smetigt och inställsamt.
I kapitlet "De andras Paris" kommer han närmare en egen blick på staden och snuddar vid några av sina vanliga tankar. Storstadens väsen kan inte överskådas, bara levas inifrån i fragment. Den som vill upptäcka Paris må se på individerna (nu kommer klichéerna igen): "artistluggen, existentialistpullovern, nakenbaletten, hederslegionen, prästkåpan ..." osv, vilkas yttre förresten är bedrägligt emedan "friheten i Paris drivits så långt att alla djupast är samma anonyma människa". Här glimtar nog lite av Schildts provokativa instinkt fram.
Titelkapitlet är ett ansträngt försök att intellektualisera bilder ur gatuvyn: fotspår, loppisfynd och "den mörka vätskan som rinner som blod över vissa trottoarer" blir till "tecken" att uttyda, vad nu det ska vara bra för. Det kanske man förstod när man såg originalutgåvans fotografier. Sista avsnittet är faktiskt relativt intressant. Utgående från Stendhals beskrivning av skönhet som "ett löfte om lycka" når han slutsatsen att man kommer nära det verkliga Paris, eller det verkliga livet överhuvudtaget, först när man låtit förhoppningar och illusioner dö – endast efter genomlevd besvikelse är man i stånd att vara närvarande, när "skönheten viker undan och livet börjar". I sammanhanget skapar de tvångsmässigt utströsslade namnen på kaféer, parker och konstnärer rätt fina bilder.
Roland Kempes illustrationer är tio stycken halvabstrakta saker som förvisso ser ut att föreställa sådant man kan stöta på i Paris: hotell, nakna damer, blombuketter... Mycket för världen är de inte. Egentligen förstår jag inte varför den här boken finns, för varken text eller bild är bra nog att motivera en återutgivning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar