Det är en kvadratisk bok om 22x22 cm, med mjuka pärmar och en inlaga på 100 sidor gravyr- och Ingrespapper. Roberto Sambonets namn står först på omslag och rygg, men för mig är Göran Schildt alltid den främste. De två goda vännerna har samarbetat om en "bilderbok", där italienarens svartvita akvarell- och tuschteckningar blir utgångspunkt för Schildts lyriskt-essäistiska kommentar, som "i flertalet fall återger tankar och diskussioner som avhandlades på Daphne" – Schildts båt – "under de gemensamma upplevelserna". Det vill säga under den resa som ett par år senare skulle skildras i Ikaros hav, som denna bok rent kronologiskt utgör en försmak av. Roberto var skeppsgast och divertissemang på en stor del av seglatsen.
Boken tål jämförelse med den ungefär samtida Paris hemliga tecken, som också består av Schildts texter till bild (teckningar eller foton beroende på utgåva). Där var det ohyggligt med baskrar, baguetter och "rosenröda Parismysterier", till den grad att han verkar skämmas i andra upplagans förord. Här är premissen inte fullt lika romantisk, åtminstone inte på det ytliga sättet. Den sköna Helena skymtas i en flicka på Samotrake och havet är en "blå mur mellan olivträdens knotiga stammar / eller regnpiskade vågor över brutna palmer på en översvämmad strandpromenad", som det heter i ett av (de lyckade?) försöken till prosalyrik. Men Medelhavet ruvar på en storhet och ett allvar som den franska huvudstaden aldrig kan svara mot – det står klart redan i den inledande essän med rubriken "medelhavsmänniskan". Det var havet, det fria, öppna men som på alla sidor bjuder lockande mål och stimulerande främlingskap, så när som på ett smalt sund "ut mot det ouppnåeligas och outsägligas ocean": det var dessa idealiska förutsättningar som frambragte den västerländska människotypen. Broderskap, tolerans och viljan att tänka abstrakt är gåvor av Medelhavet. Samma tankar har han tänkt i andra böcker, men kanske inte så koncentrerat som här. Och ärligt talat lite plumpt chauvinistiskt.
Det är kanske en följd av formen, som lockar fram det svartvitt aforistiska. Följande uppslag är mestadels en sida text till en av Sambonets halvabstrakta bilder: ansikten, vågor, kustlinjer, trappor, kolonner. Några gånger är rubrikerna lustigt bokstavliga, som att Schildt spanar i rorschachfläckar: "klippor, / sönderbrutna stratifikationer i vattenbrynet och / en langousttina" står i modernistisk sans-serif jämte tre teckningar som kunde föreställa vad som helst. Men han kanske fått facit? Schildt tillägger en fin reflektion om medelhavsnaturens suggestiva makt, en kristalliserad erfarenhet från många resor, förstår man. Men det ska sägas att texterna är spretiga. Ibland liknar de rena utdrag ur reseskildringarna – vackra impressioner men tömda på sammanhang –, ibland är det strikt filosofi på några rader, ibland en habil men osjälvständig halvpoesi. Som bäst ger snuttarna resonans åt motsvarande ställe i Ikaros hav; associationen mellan Atosklostret och tibetanska tempel ges till exempel ett rikare uttryck här, mittemot ett virrvarr av tuschstreck som för tankarna till kalligrafi (men föreställer ett båthus). Sambonets bilder är verkligen halva behållningen. Det går bra att bläddra i den som en ren konstbok.
Ett annat stycke heter "måsens blick":
Att se in i en annan varelses ögon kräver alltid ett visst mod: därinne möter ett Annat Liv, ett Främmande Universum. Står det i harmoni med ditt eget, vem måste underkasta sig?
En gång råkade jag se in i ögat på en mås som stod stilla i luften bredvid båten. Jag trodde aldrig jag skulle återfinna mig själv.
Är här en ledtråd till den schildtska livssynen? I mötet med det främmande måste endera underkasta sig. Vem? Du själv, är väl svaret när det främmande utgörs av Naturen, Konsten eller Dionysos. Den andre, är oftare svaret när västerlandet möter det ofördärvade. Det är alltid en tävling, aldrig lugnt status quo – se där ett arv från grekerna om du frågar Göran Schildt. Det viktigaste mänskligheten ärvt rentav.
Slutligen presenteras konstnären Roberto Sambonet, vid tillfället trettio år gammal. Härligt nog sägs noll och intet om hans formativa livserfarenheter, förutom att han "genom lyckliga omständigheter är ekonomiskt oberoende". Frisk luft! Hans konstfilosofi förklaras som rent teoretisk, i den mån den inte fötts ur det italienska kynnet och solen. Vilken glädje för Schildt att få göra en bok ihop med en äkta medelhavsmänniska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar