Först något om titeln. Inringning är väl det som sker när rasten är slut, eller kanske något i kyrkan? Nej då: Innsirkling heter det norska originalet. Det som menas är alltså att dra en ring runt något, eller metaforiskt att fånga något i ord. Flo förlag och översättaren Nils Sundberg kunde ha funnit en bättre titel när de nu utger romantrilogin på svenska – först nu, vill man säga, för i Norge kom del ett 2007 och enligt baksidestexten har serien översatts till tjugotre språk innan den nådde grannlandet. Skandal? Del två kommer i augusti.
Den som ska innsirklas är David. Han har tappat minnet av sitt liv och ber via en tidningsannons sina bekanta att påminna honom per brev. Osannolikt, javisst, men inte mer än att Hamlet talar på blankvers. Tiller är klok nog att inte försvaga konstruktionen med en trovärdig förklaring. Tre berättare ger var sin version av uppväxten i åttiotalets Namsos, en inskränkt småstad i norra Trøndelag, parallellt med en skildring av sin nutid. Turnémusikern Jon, som just fått hoppa av sitt band för att ingen står ut med hans gnäll, berättar om när han och David var två oskiljaktiga tonårsesteter i korståg mot världen. Davids styvfar Arvid är präst och målar ett smeksamt porträtt av en provokativ tonåring, medan vännen Silje, nu fast i ett kvävande äktenskap, minns honom som våghalsig och destruktiv.
Starka personligheter i trång miljö – det är upplägg för en intensiv psykologisk relationsroman, och den levererar. Nutidsplanet är små kokande kammarspel där det snittas argt i såriga familjeproblem (alkoholism! otrohet! svek!), med undantag för ett lugnare mellanparti där Arvid ligger för döden. Men till och med han hostar ofrivilligt upp sarkasmer till sänggrannen. Alla tre berättarna genomskådar varje liten falskhet hos sin omgivning, och kan formulera dem i vassa slutledningar, men utan att få syn på sitt eget självbedrägeri. Om inte psykologin var spännande nog så paras den i bästa Inger Alfvén-stil med en spännande handling: en historia om frånvarande fäder, klasskrockar, konst, religion och lögner som avtäcks bit för bit. Att författaren med jämna mellanrum utportionerar självmord, olyckor och andra sensationer kan verka billigt, fast å andra sidan, vad kan inte hända under en hel uppväxt? Värre är när tonläget någon gång svajar, och när man inser att de tre berättarna tycks begåvade med exakt samma människokännedom (författarens) – men jag hinner inte tänka klart mina invändningar innan de drunknat i den ström av furiös energi som driver boken till slutet. En till stor del ironisk energi. Alla brottas med det öde de ärvt av familjen, men ingen kan på riktigt känna en annan människa – inte heller sin mor eller far. Man drivs mot sin personliga skenbild av föräldrarna eller revolterar mot en projicering, men man tror det är ödet.
Romanens svarta hål och hela förevändning, David, är till sist den minst intressanta personen. Det står klart att varken tre eller trettio vittnesmål kan ringa in honom eller någon annan. Bokens ointresse av att bortförklara sitt upplägg får tas som ett erkännande av att David är och inte kan vara annat än en projektionsyta: berättarna behöver hans tonårspersona att spegla sig i, en nihilist som poserar med Nietzsche. Han naglas fast. Alla ord som läggs i hans mun framstår som ovedersägliga. Den som aldrig får komma till tals har alltid rätt, märkligt nog! Jon är en sorts motbild: i sina egna ögon ungefär vad David sägs vara – svårmodig, konstnärlig talang, olyckligt lottad – men vartefter avslöjad som en osäker, självupptagen och dramatisk person, patetiskt blind för omgivningens intriger.
Jag har väldigt svårt att formulera mig. Antingen rabblar jag detaljer som ett närsynt fan av en tv-såpa, eller så pusslar jag med vaga abstraktioner, det verkar inte finnas något mellanting med den här boken. Blurbvänliga recensentfraser kan jag inte få ur mig i bloggformatet. Låt oss säga att det är en idealisk bokcirkelbok. Den skulle egentligen kunna fortsätta hur länge som helst, med fler och fler människors berättelser till David. Vad jag förstår är det just vad som sker i bok två och tre, fast med helt nya personer, inte första bokens bifigurer. Synd, men säkert bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar