Många lär känna Anne Wiazemsky som skådespelerska. Hon debuterade som mycket ung, naiv och naturligtvis utsatt tjej i Au hasard Balthazar 1966, en erfarenhet hon skildrat i den trevliga och osentimentala lilla boken Debutant (som jag läst för länge sedan). Ett tag var hon gift med Jean-Luc Godard, sedan blev hon författare på heltid. Några böcker finns på svenska tack vare Elisabeth Grates förlag, men inte den här gamla romanen.
Som handlar om en teateruppsättning. Fiktiv förvisso, men en miljö som säkert är författaren väl så bekant som filmen. Den inte lika purunga (31) men likväl oerfarna och jag tror attraktiva Alexandra tackar räddhågset ja till att spela andrarollen i Heinrich von Kleists Penthesilea. Huvudrollen har gått till en kaxig tjej i samma ålder; regissören är Alexandras gamla älskare, som nu kanske sneglar på den andra. Och Alexandras nya kille har just dragit till Japan på obestämd tid. Nu gäller full dedikation inför premiären på festivalen i Avignon om ett par månader. Teatersalongen där de repeterar kan väl inte riktigt kallas tryckkokare, men handlingen tilldrar sig i alla fall helt inne i grytan: på scenen, bakom scenen och förvisso på barer och hotellrum. Och visst är det något som bubblar över titt som tätt hos den alltmer demoniske regissören. Passion står nära galenskap. Alexandra tyr sig på försök till den ene och den andre, men lojaliteterna är svåra att nagla fast, och svartsjuka och våld går som en ström genom sällskapet.
Det är skådisar, ljussättare, regiassistenter... författaren består sig med gott om fotfolk till intrigmakeri. Man saknar bara den inledande rollistan som i de gamla pusseldeckarna. (Och ett mord.) Men själva dramatiken står inte långt från Maria Lang: Jérémy, Sylvain, Marie-Lou och allt vad de heter turas om att stå i centrum några sidor, detaljer spills om deras hemlig- och egenheter, och däremellan ägnas många ord åt lägliga sammanträffanden eller uttalade funderingar om var i hela friden Lucerne, Linou eller Alma är just nu. Miljöerna är filmiskt beskrivna med statister i bakgrunden, ansiktsdrag, kläder och gester – förföriskt så! Mest står ändå Alexandra i fokus, skör men nyfiken och förväntansfull.
I baksidestexten kallas Penthesilea för "ospelbar" och det lär vara Goethes omdöme. Uppsättningen må kämpa i motvind, men kanske inte mer än med någon annan pjäs, och – spoiler – det slutar med succé, lättat firande efteråt, följt av en epilog med ett oväntat återseende som knyter en stilig rosett på säcken. De inledningsvis lite gåtfullt dimomvärvda bifigurerna är som mest komplexa just då, och förenklas nog mer än fördjupas, för att teatervärlden själv i all sin förfärliga och underbara prydnad ska få stiga fram i centrum. Lite snopet, men väl så trevligt. Ibland kan en mystisk air få vara bara en air, en fläkt mot kinden. Möjligen kunde man önska ännu mer åska och svartsjuka i teatermörkret om det nu ska vara på det viset.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar