Det här är en tunn och svårklassificerad bok med undertitel "23.3–5.4.1832". På trettioen sidor netto med aningen för tätt radavstånd berättas först i datummärkt form om ett slags "observationer" av Goethe och Schiller (eller kanske dockor föreställande dem?) som kommunicerar och gestikulerar enligt ett bestämt och upprepat mönster. Lyrisk gestaltning och rapportstil flyter ihop i någon sorts drömlogik. Schiller börjar plötsligt vråla. De två figurernas relationer verkar syfta bortom dem själva. Schiller börjar tala, som ett orakel, och bokens andra hälft utgörs av transkription – här ska jag inte låtsas att jag hängde med, det är en förvirrande berättelse på halvprosa om harars spår, tempel, en pilgrim och en avgrund.
Något säger mig att texten skulle vinna på ett levande framförande, kanske som radioteater, kanske som en film (av Peter Greenaway? Derek Jarman?). Men det kanske är att skylla ifrån sig. Jag stördes av ett brummande lysrör under läsningen och kände mig rätt plågad på slutet. Nu uppstigen ur ett mörker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar