Jag råkade få med mig två Ölandspoeter på resa över påsk. Den ena boken, Anna Rydstedts Dess kropp av verklighet från 1976, tilltalade mig egentligen mest. Hon har ett sätt att vara upphöjd till temat och barnsligt naiv i formuleringarna, med en touch av engagerad sjuttiotalsdikt. Den öländska naturen, vidderna, ödsligheten – även själens – samsas med världsutblick och vardagsbilder. Det blir ofta ganska oroande dikter, men aldrig dunkelt.
Men Lennart Sjögrens nyaste Regnbågen är lättare att säga något om, både för att jag hann läsa den noggrannare och för att den bildar en sammanhållen berättelse. Sjögren är nittiofyra år gammal och mottagandet av hans senaste böcker har fäst sig vid hans ålder och den samlade livsvisdom som ryms i dikterna. Säkert sant, och lite trivialt kanske. Den här boken lånar sig rätt väl till en sådan läsning, för den är upphöjd och enkel (lite så där som Rydstedt!) och avklarnad i språket, och skriven i formen av en belärande allegori. En grupp människor och djur, "vi", bjuds in eller tvingas på vandring över regnbågen. Där upphör tiden som vi känner den, främmande röster hörs någonstans och gränser löses upp mellan liv och död, människa och djur, ljus och mörker. Och mer konkret stöter vandrarna på "världshönan", ett svin och en fisk som berättar om världens lidande. På toppen av regnbågens krön väntar "Intet". Man tänker på Aniara och Kristens resa. Men det är ingen sagofarbror som håller i pennan. Är det ändå rätt att kalla dikten för en vision?
Jag tvekar. "En låga / mindre än en flämtning / rörde sig över kullarna långt borta" och lite senare "var den ett ögonblick en mindre hand / en barnhand" innan den blir ett öga och försvinner – jo, det låter som en uppenbarelse, formulerad med enklaste ord. Men Sjögren lägger då och då de enklaste orden i vändningar som skär sig.
Alla lyfte de sina huvuden fria
det var en glömska bortom glömskan
de var omskapta kunde man säga
mördaren gick intill den mördade
"Kunde man säga"! Man gör fel att läsa in något sakralt i textens avskalade enkelhet, eller rättare sagt: det går inte, om man läser noga. Ibland blir han omständligt förtydligande:
Men vad vi såg
det såg vi endast genom spegeln
det Verkliga såg vi inte
vi såg det som kunde ses
det som inte kunde ses såg vi inte
I en episod "övergick vi till sömnen och smältandes värld / hur länge vi stannade där förblev oklart". Diktjaget (som bara talar genom ett vi) verkar angelägen att avlägga tydlig rapport. Den som åtagit sig en sådan uppgift kan inte vara en ren kanal till visionära syner. Något undanhåller dikten oss.
Spår av det absolut outsägliga syns i gliporna. När tiden utropat "att den var inte mera" undrar dikten vad "de förut brända fjärilarna" svarade, som "flög under brospannet / och sedan fortsatte bort / som om tiden ändå aldrig rört vid dem". Fjärilarna undrandrar sig till och med det som är bortom tidens gång. Till hälften komna på vandringen når gruppen fram till "det ljusaste av alla länder / det som kallas Intet", men de släpps inte in. Gröna träd omringar en vit slätt: bilden återkommer ett par gånger och står för det onåbara. En portal till den fullständiga upplysningen, den rena kunskapen?
Diktsviten arbetar med flera gäckande symboler. Djur av många arter, speglar, ja själva regnbågen förstås – en amputerad hand i en korg är kanske bara den mest morbida. Den tillåter sig också klarspråk om krig och djurhållning. Allegorisk, saklig, abstrakt, konkret, eleverad, jordnära, tydlig, diffus. Kontrasterna tämjs i konsekventa strofer där radbrytningarna alltid följer satsens grammatik, men med punkt endast i slutet av varje dikt. Ja ja, låt mig också dra den slutsatsen: kanske fordras ett långt liv i språket och tänkandet för att landa i denna mystiska klarhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar