Bestiarium (Mare Kandre, 1999)

Säkert fel bok att lära känna Mare Kandre genom; det är väl hennes tidiga (Bübins unge, Aliide, Aliide) som anses bäst. Icke desto mindre har även denna månpocket beblurbats med lovprisningar. Förstår jag rätt är den inte lika tungsmält som de första romanerna. Får jag spekulera ännu mer: visst är de tidiga böckerna vid det här laget klassiska barndomsskildringar? Kanske vänder hon på steken här, på sätt och vis?

Nog med löst prat. Det rör sig om en roman i tydligt gotisk stil, utspelar sig i London någon gång på 1800-talet. Den unge mannen Doré – gratis associationer till gamla biblar! – är nästintill föräldralös; bara hans mor är nätt och jämnt vid liv efter ett slaganfall för tio år sedan. Plikttroget besöker han henne varje dag, och förtvinar därav. Resten av tillvaron är ett inrutat kontorsjobb. När modern slutligen dör kastas han in i en kris och ett drogberoende, som mynnar ut i hans flykt med droska till en mystisk by på landet, vars namn och beryktade sjöodjur han sett i en bok som modern efterlämnat. Två damer i ett slott utanför byn tar emot honom med underlig självklarhet. Och dimmorna skingras väl inte just därav att Doré snart märker, i fall efter fall, sina högst personliga relationer till damerna, till det strandade sjöodjuret, till den förkrympte mannen som hålls fången i en hemlig jordkällare … Det slutar med ett slags familjeåterseende, där sonen, Doré, är den vårdande parten och föräldrarna stumma, utsatta, i behov av kärlek och omsorg.

Vändningen till det makabert magiska är faktiskt anslående, så ömkligt det stackars monstret är, groteskt kräkande, stinkande, men värt att älska förbehållslöst – som ett barn. Ur det man läst som ett traditionellt mysterium reser sig den omaka trion monster, källarman, Doré och konfronterar världen. Jag rycks med, och börjar tänka att den här boken är smartare än den verkar. Innan tänkte jag det inte, och på slutet är jag åter lika tvivlande.

Till formen är det rakt igenom gotisk pastisch med all den rekvisita man förväntar sig (det är mycket som är "imbelupet"). Men det är också en rak och effektiv berättelse. I glappet halkar man på slarviga klichéer som "i grevens tid" och "lyst med sin frånvaro". Det är en bagatell. Att jag till sist inte fångas mer än ytligt är måhända en smaksak; jag har svårt för den här sortens självmedvetna saga. Här finns ingen dialog, bara berättare. Doré är subjekt i nästan varenda mening. Hans rörelser, handlingar, tankar och känslor följs efter hack i häl och miljön utgörs endast av hans omedelbara interaktioner. Klaustrofobiskt kanske, om synvinkeln var subjektiv, psykologiskt påträngande. Men jag får snarare känslan av att titta på ett spännande datorspel. Uppdrag: smyg in i slottet via verandan, hitta byrånyckeln, få tag på ett hemligt fotografi utan att bli upptäckt. Att allt inte är som det verkar förstår man på att ansikten byts ut och färgerna skiftar. På slutet ett pärlband av symboler: död här, våld där, en flykt, en förvandling, någon som krymper – uppenbart serverat för tolkning, men jag vill inte engagera mig i tolkning på befallning, och i brist därpå ser allt mest ut som effekter.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar