Äntligen lite omväxling! Det blev mycket Sofokles där ett tag, och då har jag ändå inte hunnit börja på Björn Collinders kompletta översättning. Men nu är det dags för Euripides. Av honom finns fler pjäser än av Aischylos och Sofokles tillsammans, men han har i gengäld försvenskats mera fläckvis och i några fall inte sedan 1800-talet. Den här utgåvan lär vara en bra början, för Alkestis, Medea och Hippolytos är de äldsta bevarade, i den ordningen (frånräknat Herakliderna, som inte finns på svenska överhuvudtaget!).
Men först ännu en Antigone. Kanske den bästa; kanske bara tredje gången gillt för mig. Nu lyckas jag tränga igenom mina fördomar och ser ett starkt och rent drama. Det framstår fortfarande som underligt att tänka på Antigone som huvudperson. Kreon får inte bara mer utrymme, utan hans tjurskallighet, omvändelse och olycka är uppenbart handlingens centrum – hans bristande lyhördhet mot undersåtarna och kort sagt "besinning" (τὸ φρονεῖν, Stolpe och Svensson skriver "förstånd"). I Gullbergs översättning betonas det didaktiska i sensmoralen, inte minst i Kreons uppläxning av sonen rad 639ff; sonen önskar här att "bli ledd av dig på rätta vägen" och faderns maningar liknar vishetslära: "Tänk på att kalla famntag vänta honom, / som med en dålig maka delar bädd!" Stolpe/Svenssons "Jag tror nog att du vet / att den som ligger i din säng till slut känns kall / som is om hon är ondskefull" låter mer som prat två män emellan.
Euripides dock. Så stor skillnad! Det smickrar mig att jag faktiskt uppfattar det – jag har gått och trott att skillnaden vore så där akademiskt relevant men skulle överskuggas av att, tja, det är två gamla tragöder som skriver på vers om gudar och hemska öden. Men det är inte bara snack att Euripides är den modernaste, den pietetslösa, som tar ut svängarna. Den mångsidigaste heter det också, och det visar sig kanske så småningom. Jag vill säga att det finns något befriande sorglöst i att låta en bifigur rätt och slätt berätta bakgrundshistorien, som sker i inledningarna till dessa tre dramer.
Alkestis handlar om Admetos, som av Apollon fått löfte om uppskov på döden, så länge han kan hitta någon som är villig att dö i hans ställe. Den enda som anmält sig frivillig är hans hustru, Alkestis, som hellre dör själv än mister honom. Nu är stunden kommen, och det är förskräckligt, kan ingen göra något åt saken? Alla gråter. Även Admetos far anmäler sin sorg, vilket med rätta provocerar honom: gamla gubbe som ändå ska dö snart, här står du och har låtit svärdottern offra sig istället! (Å andra sidan, kunde inte Admetos ha tackat nej till Apollon?) Litteraturens världshistoria kallar den här scenen för ett "pinsamt intermezzo", men jag tycker den hör till det finaste i hela stycket. Visst är det en simpel dispyt, en familjekonflikt. Men det vackra är just hur Euripides låter det höga och det vardagliga samsas – för det är samtidigt en fråga om inget mindre än livets värde. Det kunde vara Ingmar Bergman (eller säkert Ibsen eller Strindberg). Men härligt befriat från kristet krångel! Här finns ingen dyster präst som mumlar om syndernas förlåtelse. Det här är greker, och de är rörande överens om att livet är bra och döden är dålig.
Plötsligt dyker Herakles upp och bjuder in sig. En lång monolog berättar om hur han super och ställer till det hemma hos Admetos. Han slänger ur sig några ord om att fånga dagen, sedan går han för att hämta hem Alkestis från de döda. Det lyckas han fint med, paret återförenas och så är det slut. Ett lyckligt slut! Och inte gör det ämnet mindre allvarligt.
Bakgrunden till Medea är argonautersagan: Jason och hans gäng seglade över Svarta havet till Kolchis (dagens Georgien) för att hämta det gyllene skinnet. Där träffar Jason Medea, en trollkvinna med gudomligt påbrå. De får två barn och Medea följer med Jason hem till Iolkos. På mer eller mindre genomtänkta grunder föranstaltar Medea mordet på Jasons farbror, varefter de båda måste fly till Korint. Där hittar Jason på att gifta sig med kungens dotter – kanske för att, som han påstår, ordna det väl för deras gemensamma barn. Medea är förstörd av ångest och förtvivlan. Här börjar dramat.
Ryktet om Medeas allt annat än stabila sinnelag når kung Kreon (han heter så, men det är inte samma Kreon som i Antigone – namnet betyder för övrigt typ "härskare"). Han blir förståeligt orolig för att Medea planerar att mörda sin rival, hans dotter, och beordrar henne att gå i exil med sina båda barn. Medea utverkar lite tidsfrist, vilket ger henne tid att sätta sin hemska plan i verket: att mycket riktigt mörda både kungadottern och kungen själv, genom ett listigt förgiftningsknep. För att riktigt straffa Jason kommer hon också på att mörda deras gemensamma barn – handgripligen. Den scenen är så nära explicit våld jag läst i en grekisk pjäs. Morden hos Aischylos och Sofokles återberättas i regel av någon budbärare, men här hör man barnen skrika inifrån huset: "O du, var skall jag gömma mig för mor? / Vet inte, lille bror; vi måste dö!" Efter en sista konfrontation med Jason flyr Medea till Athen på en vagn hon fått till skänks av solguden. Hon tar med sig de två döda barnen.
Medea är nog den mest berömda av alla grekiska tragedier, möjligen jämte Kung Oidipus. Bara handlingen är ju stark nog att förklara det: en kvinna som mördar sina barn! Man undrar ju genast varför. Och svaret ges genom den mest komplexa karaktärsteckningen jag läst hos grekerna. Medea är svartsjuk, förstås. På goda grunder? Jason är kanske cynisk som tar chansen att gifta sig fint. Men ur grekiskt perspektiv verkar det rimligt: vad ska han här att göra med en utländsk trollpacka? Medea är för alltid en främling, och det eldar på hennes förbittring. Det blir inte bättre av att hon mördat sin makes farbror, även om han nog var med på det. Allt vänds mot henne. Men det är som att hon suger åt sig allt ont och låter det koka inom sig. Medeas namn kommer av ett verb som betyder ungefär "smida ränker". Det gör hon ju med besked, men hennes list och försåt pyr också ut i manipulativa dialoger och en lite överspänd självömkan. Fast man ska inte glömma att hon är av gudabörd (det gör hon nog inte själv!); Jasons nonchalans blir så ett utslag av hybris.
Man kan säga mycket om kvinnoporträttet. Det går att citera repliker som låter proggfeminism ("Vi köpa med vår hemgift som betalning / en make – en tyrann med envåldsmakt") så väl som klassiskt misogyna ("Vi sakna kanske sinnet för det ädla, / men för allt ont i världen har vårt kön / fått anlag utan like av naturen"). Immigranttemat är tacksamt i vår samtid, även om Medea har ganska stora olikheter med en syrisk krigsflykting. Men kvaliteterna som familjedrama ska inte förringas. Här liksom i Alkestis finns gräl à la borgerligt kammarspel, som på samma sätt drar ner de stora frågorna på jorden.
Hippolytos är mindre känd för gemene man; fast i Frankrike har myten blivit allmänbildning genom Racines Phèdre. Bakgrunden är en tvist mellan kärleksgudinnan Afrodite och den kyska Artemis. Ynglingen Hippolytos tillber den senare, vilket sårar Afrodite, och för att sätta honom på plats arrangerar hon så att hans styvmor Faidra blir förälskad i honom. Faidra lider hemska kval över sin olyckliga och förbjudna kärlek, och hon inser att hon måste dö. Hennes sköterska föreslår istället att bota hennes känslor på magisk väg, vilket Faidra i sin förtvivlan går med på. Det är dock bara en list från sköterskans sida, som uppsöker Hippolytos för att övertala honom att gå till sängs med sin styvmor. Försöket slår bakut, och när Faidra får veta vad som hänt går hon och hänger sig. I sin hand håller hon ett brev som anklagar Hippolytos för att ha gjort närmanden mot henne – alldeles som Potifars hustru, som Alf Henrikson brukar säga. Hennes make Theseus dyker upp och läser brevet, vilket leder till bråk mellan honom och Hippolytos. På slutet dyker Artemis upp och försonar de bägge, just som Hippolytos dör.
Efter Medea verkar denna tragedi mera lättviktig (men vilken gör inte det). Den raka intrigen med ett missförstånd i centrum kunde vara Sofokles, men gestaltningen har något mer rokokoartat. Faidras sköterska är närmast en komisk figur, som försöker muntra upp sin husmoder med plattityder om att inte ta det så hårt. En budbärare berättar för Theseus att Hippolytos drabbats av en olycka, och Theseus svarar: "Hur gick det till, vem fällde honom? Var det en / vars maka han försökte skända, som tog hämnd?" Mitt i tragedins klimax ges rum åt sarkastiska gliringar!
Gud så kul! Jag har en hel hög Euripides bredvid mig. Lyckligtvis är de resterande volymerna bara ett drama i taget, eller två. Synd att Hjalmar Gullberg inte gjorde fler, för här träffar han mitt i prick mellan Zilliacus höga poesi och Stolpes vardagsspråk.
