Äntligen har jag läst min första Thomas Bernhard, som stått och väntat så länge i hyllan. Jag har känt en viss avskräckande vördnad, så uppburen han är av dagens unga litterati. Kanske varit rädd att inte älska det.
Romanen är 260 sidor utan styckeindelning. En herre i femtioårsåldern som bott många år i London har just återkommit till hemstaden Wien och förbannar sig själv för att ha tackat ja till en konstnärlig kvällsmåltid (konsekvent kursiverat med förakt) hos Auersbergers, ett par han kände för trettio år sedan och hatar lika mycket som han hatar allt annat med Wiens intelligentia, ja hela Österrikes. Det är konstlade människor, hycklare, vissa av dem en gång i tiden lovande men dömda att förstocka sig till posörer och pinsamma epigoner. Han sitter för sig själv i en fåtölj i ett hörn och raljerar i långa tankevändor fulla av upprepningar, man ser framför sig hur han sitter och muttrar så han kommer upp i flås, för några gånger kommenterar han hur han råkat fastna på en dräpande fras och drar blickarna till sig. Den galla han spyr spiller rätteligen över på honom själv, som inte heller kan agera naturligt, som inte förmår säga till någon högt vad han egentligen tycker om dem. Och värst av allt tillhör han ju samma wienska kulturkretsar som dessa perversa, vedervärdiga människor.
Jag tror inte man ska vara hård mot sig själv om man inte kommer in i texten omedelbart. Jag hade sådana förväntningar och kände mig lite snopen att Thomas Bernhard precis motsvarade den bild jag fått av honom, var det inte mer? Men just på slutet hittade jag på att läsa högt, ja mumla texten för mig själv, och då blev det en väldig skillnad. När jag hörde den malande monologen puttra fram i hög hastighet, med spjärn i de nedsaktande kursiverna, då blev det med ens klarare att det inte rör sig om vildsinta utfall av strindbergsk typ – som ju kan vara stilistiskt briljanta på ett mer finslipat sätt – utan om en ändlös tankevirvel som lindas upp utan stopp; att man inte ska anstränga sig att inläsa stormande ilska, utan att just mannens hämningar får honom att snurra i cirklar där han sitter i fåtöljen och utminuterar sina sanningar. Han har tappat kontrollen över sina känslor men har inte heller förmågan att släppa dem lös. Resultatet är en extremt intensiv roman, och rolig, fast jag ska erkänna att jag sällan fnissade till utan mera kunde glida in i en härlig yrsel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar