Berättelser; Dramatik; Anföranden; Artiklar (Willy Kyrklund, utg. 1996)

Willy Kyrklunds samlade författarskap finns i två volymer varav den första heter Prosa; den läste jag för drygt ett år sedan och skrev om här titel för titel.  Den här andra volymen innehåller ungefär "övrigt" och här är en förteckning över detta:

•  Ångvälten (1948)

• "Prognos: Negativ"
• "Abel Amatus Ohmberg"
• "De döda drömmarnas ö"
• "Patiensen"
• "Porslinstornet"
• "Djävulens legender"
• "Ångvälten"
• "Opus tegula"
• "Strandfolket"

• Hermelinens död (1954)

• "Sovaren"
• "Hanseli och Greteli"
• "Den ihärdige Geronimo"
• "Charkuteribiträdet som talade persiska"
• "Fred i Bulgarien"
• "Hunden"
• "Sadhun"
• "Mannen som älskade skinka"
• "Barnet"
• "Hermelinen"

• Den överdrivne älskaren (1957)

• "Den anspråkslöse Holofernes"
• "Den överdrivne älskaren"
• "I regntiden"
• "I vårbrytningen"
• "Frygana"
• "Den förståndige Edovino"
• "Till mitt försvar"
• "Katten"

• 8 variationer (1982)

• "1. Scherzo"
• "2. Återtaget drag"
• "3. Bara du"
• "4. En privilegierads äventyr"
• "5. I stoftet"
• "6. Minotauros' regering"
• "7. Fuga"
• "8. Själens åtrå"

• Elpënor (1986)
  

• Bröllopet (1955)
• Platanhårsdialog på en ö i Aigaion (1961)
• Medea från Mbongo (1965)
• Gudar och människor (1978)
• Zéb-un-nisá (1978)
• Det svåra numret (1990)
• Kaosfunktionen (1994)
  

• Anföranden och artiklar
  

• "Tal till grekvänner"
• "Att förstå konst"
• "Det estetiska uttryckets betydelse"
• "Den negativa termen"
• "Tankemodeller"
• "Matematiken som drottning och tjänarinna"
• "Språket som artefakt"
• "Strukturlösa tal"
• "Varför läser man klassiska språk?"
• "Streckgubben"
• "Consensus i etiken"
• "En jord, två himlar"
• "Ett lagom förnuft"
• "Den omvände Demosthenes"
• "Tidig tokayer"
• "Livets värde i medeltal"
• "Att välja filosofi"
• "(Recension av imaginär bok)"
• "Tankar vid aftonlampan"

Huva.  Gläder detta någon är jag nöjd.  Själv slås jag vid nedtecknandet av att redan ha glömt historierna bakom de flesta av titlarna.  De första fyra huvudrubrikerna ovan är vad man borde kalla novellsamlingar (fast det gjorde säkert inte Kyrklund) och Elpënor står för sig själv.  Följande sju är dramatik, ehuru blott ett par sidor i fallet med Platanhårsdialog och Det svåra numret.  Anförandena och artiklarna är samtliga från 80- och 90-tal, alltså sena i hans författarskap.

Volymen Prosa gick fint att läsa i ett svep men den här borde nog inte behandlas så.  Den är tjockare, till att börja med.  Eftersom Kyrklund tenderar att återkomma till samma ämnen i text efter text, begrundade inte heller från helt väsensskilda vinklar, samlar det sig snart till en viss yrsel.

De tre första samlingarna anknyter till de tidiga längre prosaverken, framför allt Tvåsam och Solange.  Scenen är ofta en myndighet, militärförläggning, fabrik, kontor eller någon annan förrättning som inkarnerar det fyrkantiga papperssamhället.  Människorna inrättar sig i omänskliga system, som ingen har makt eller förstånd att sätta sig emot, och som leder till godtyckliga konsekvenser för den som slinker mellan kuggarna.  Den effektivaste strategin är att kuva fantasin och skydda sig bakom det rationella.  Ångvälten i berättelsen med det namnet är inte bara symbol för systemens obarmhärtighet utan också för hur de får eget liv och inte kan styras.  Några barn leker med en ångvält och råkar få den i rullning, och det slutar med att en pappa kastar sig bakom spakarna bara för att dömas till evig körning i ring runt kvarteren.  En av de lustigare historierna.

Det handlar också om kärlek.  Figurerna i Den överdrivne älskaren gör sig stort omak för kärlekens skull, men alltid missriktat och med för mycket beräkning, som om känslornas irrationella sida inte blott skrämde utan helt enkelt inte finns.  Man tycker synd om dem.  När könen kontrasteras är det männen som behandlar kärleken som administrativ förvaltning medan kvinnorna förmår släppa loss.  Som i Solange.

Dramatiken är till större delen tillkommen lite senare och här ligger tyngden på människans vanmakt inför slumpen och godtycket.  I Bröllopet försöker brudgummen komma undan giftermålet, fly undan den slump som fört samman de två.  Men han tvingas "lära sig att se med illusionsfri saklighet på sitt eget fall" och därtill finna tröst i den ömkliga mänskliga synpunkten mitt i den "polarstorm av tomhet och känslolöshet [som] viner runtomkring oss".  Det är en text med viss humor.  De följande pjäserna tematiserar ungefär samma, men med tilltagande formalisering och alltmer explicit existentiellt.  Repliker delas ofta mellan flera rollfigurer som gärna får heta initialer och siffror (Kyrklund jobbar högst uttryckligt med typer) och en sådan upphuggen mening i Zéb-un-nisá är en tydlig sammanfattning av hans centrala tes: "Att vi inte ser / är förutsättningen / för vårt ansvar – / i annat fall vore våra drag givna / och vi hade inget ansvar."  Kaosfunktionen slutligen lägger sig nära Om godheten; här mynnar tankarna om människans hjälplöshet ut i ett försök att förstå moralen med hjälp av sannolikhetslära, kvantfysik och evolutionsteori.

Kyrklunds prosa är fantastisk, annat kan man inte säga.  Han har inte skrivit ett ord som han inte bottnar i till tusen meters djup.  Ville han kunde han imitera alla stilar.  Men han har ju en egen stil och någon gång en bit in i novellerna kommer jag att tänka på Tage Danielsson: en självmedvetet stram och snusförnuftig herre, som till humor har valt att blanda högt och lågt samt tillåta sig oförklarliga absurditeter.  Om Tage kände ansvaret att vara modernist.  Kontrasteffekten mellan byråkratiskt plurala verb och en präst som sjunger schlager och pruttar runt i propellerflygplan fordrar i längden visst tålamod av läsaren.  Återigen: när texterna presenteras så här tättpackade.  Dramatiken är jobbigast med flamset men Kaosfunktionen släpper mestadels komiken och räds inte filosofiska monologer om det viktiga.

Elpënor är det stora undantaget.  Det är en omdiktning av Odysséen utifrån den obetydlige soldatens perspektiv – Elpënor heter han som i tionde sången trillar ner från ett tak och slår ihjäl sig.  Berättelsen börjar och slutar på elegiskt distikon, däremellan i prosastycken.  Trots underifrånperspektivet tornar Odysseus upp som centralfigur, det går inte att komma ifrån den store hjälten, lögnaren, tyrannen.  Elpënor talar sällan om ett "jag", alltid ett "vi", de män som förminskar sig under Odysseus anförarskap, som bugar sig till förståelse för hans prioriteringar.  Han försöker framhålla det goda som trots allt beskärts honom under krig och irrfärder.  Det som hos Homeros är ett oerhört äventyr ses närsynt med besättningsmannens blick och verkar förvirrande och meningslöst.  Det är ett mycket kyrklundskt val av huvudperson, han som strävar förgäves med sitt hopp som en dråpligt oblid slump plötsligt tillintetgör.  Hans död är en komisk passage i Odysséen men Kyrklund brukar allvar hela vägen och tack vare det höjer han sig i nivå med de bästa texterna i Prosa.  Texten avslutas med två efterskrifter "om överföring av antika daktyliska versmått till svenska" (mycket lärt och intressant!) och "om kyklopers enögdhet".

Anförandena och artiklarna handlar många om språket: om problemet att tvingas uttrycka sig på ett språk som är gemensam egendom, kanske fientlig egendom.  "Vem som än yttrat sig någonsin om någonting har sagt någonting annat" avslutas en tankegång som inte utan anledning klättrat upp och ner i Wittgenstein.  Någon gång blir det populärvetenskaplig lingvistik av mindre originellt slag.  I andra riktningen rör han sig mot matematiken, som uppenbart inspirerat honom inte minst i författarskapets sentid, och i "Att välja filosofi" bekänner han sig entydigt till den logiska empirismen.  Något jag fortfarande inte får ihop med det ironiska gudsporträttet i Om godheten, men jag har väl inte ansträngt mig tillräckligt.  I de här texterna, de flesta skrivna för uppläsning inför intresseföreningar, som tacktal för priser och liknande, och där han på kort utrymme vill framföra en lärdom eller åsikt, närmar han sig Göran Hägg.  Han skriver med korta, demonstrativt tydliga meningar, pedagogiska ironier, konsekvent självsäkert intill stöddighet.  Det finns en skämtlusta som är lite docerande och han slänger in drastiska exempel.  Begreppet utveckling illustreras med en vetenskapligt korrekt beskrivning av ett parasitärt kräftdjurs inträngande i en krabbas kropp.  Han omtalar sig själv i tredje person.  Ja, det är ett tillgjort stilgrepp som blir lite pinsamt blottat när texterna kan läsas samlade.

Syntes av detta?  Jag tror jag avstår.  Ska man lära sig att älska Kyrklund ska man läsa Prosa, vill man nyansera sitt omdöme bör man läsa även den här volymen.