Solange är en rakare berättelse än Tvåsam, och vad jag förstått den enda någorlunda raka berättelsen han skrev. Det betyder för den skull inte att formen är konventionell; den i grunden linjära berättelsen kan brytas ner i exempelvis dikt, förteckning, eller (kanske oftast) något slags indirekt inre monolog.
Den oskuldsfulla Solange, som inget vill i livet hellre än att blomma ut och leva, dansa, ge av allt hon har, förälskar sig i den strängt rationelle Hugo. Han har jämlikt sitt förnuft och god försiktighet accepterat att foga sig i samhället. Solange bryr sig inte om "vare sig Guds eller borgmästarns välsignelse", men de gifter sig ändå, och hon blir hemmafru medan han går till jobbet som kontorsbiträde. Solange kvävs under trycket från den förväntade familjelyckan, blir galen av dess torftighet, medan Hugo sublimerar sitt missnöje och försöker tala makan till sans.
Jag vet inte om det ligger i Solanges natur att vara drömmare eller om hon blir det av oförlöst vilja till liv. Kanske det senare. Berättelsen inleds med Solange som barn och redan från första sidan får hon lära sig att inte dansa fult, hålla takten och inte tro sig om att bli något särskilt. Även Hugo drömmer sig bort, men i klokt avgränsade fantasier om lösningar på tekniska problem. Det är underbar satir över manligheten när de båda nyförälskade sitter på Norrmälarstrand och tittar upp mot stjärnorna, och Hugo inlåter sig på en omständlig förklaring av sin idé om en rymdfarkost driven enligt reaktionsprincipen. Han hade också drömmar som barn, om hävstänger och evighetsmaskiner, men har lagt band på sig. Han är för feg. Det är en rörande scen när han en kväll i lägenheten, för en gångs skull, låter sig dras med av tankar om flodbåtar, te och indianer, liksom motspänstigt fantiserande, men ändock – och sedan skammen som slår honom när han råkar föreställa sig att han berättar det för Solange. Skammen att undanhålla henne detta enda som kunde göra henne glädje, och skammen i insikten att det bara skulle väcka falska förhoppningar.
Liksom Tvåsam är det här en kritik mot det inrutade, förnuftsstyrda samhället, men mer jordnära hållen. Inte minst blir det en skildring av folkhemmet, rent konkret förankrad i beskrivningar av interiörer, stadsbilder, tonen i dialogerna och allra påtagligast i beskrivningarna av det enligt vetenskapliga principer organiserade kontoret där Solange jobbar i första delen.
Språket är mästerligt och jag tänker inte försöka beskriva det närmare. Varje ord och varje fras manar fram bilder bara genom sitt ljud, mening skapas genom referenser och blandningen av stilarter, alldeles oavsett den bokstavliga innebörden. Det är väl det som är poesi, fastän detta nu är prosa. Stämningar byggs upp och punkteras med sådan precision. Luften går ur ett eländigt kallprat när Solanges trotsiga replik "ramlar ur munnen på henne som en bjällernarr med krympta ben". Att man vågar skriva så, och att det fungerar.
Det är en kort berättelse och man läser den på en kväll. Det är ju bra, så kan man lätt läsa om den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar