Jag är inte i allmänhet så samtida i min läsning, men något författarskap är ju kul att följa plikttroget. Houellebecqs nya kom på franska för någon månad sedan, till mestadels avvisande mottagande i hemlandet. Här i Sverige har det fåtal recensenter som läser franska snarare uttryckt glad förvåning över vad de uppfattar som en ny, mindre provokativ, rentav blödig riktning. Efter den ganska tomgångströtta Sérotonine kan det ju vara uppfriskande med något nytänkande.
Man känner ändå igen sig från start. Huvudpersonen är en medelålders man, Paul Raison, som inte haft stånd på ett årtionde och saknar vänner så när som på finansministern, på vars kansli han arbetar. Man står inför valåret 2027 och finansministern är favorittippad att ersätta den avgående presidenten. Kampanjen liksom världen överhuvudtaget skakas dock av en serie terrordåd med oklara motiv – torpedsprängningar av lastfartyg med mera – åtföljda av hyperrealistiska datoranimationer med hotfull symbolik som sprids över hela internet. Ungefär samma upplägg som Soumission från 2015, minus det tydliga islamtemat.
Men Houellebecq vill tydligen inte skriva en thriller. Pauls pappa får en stroke och hamnar på vårdhem. Paul får anledning att återknyta kontakten med sina syskon, framför allt sin katolska lillasyster. Han hittar samtidigt tillbaka till sin (jämnåriga!) fru – de har bott i samma lägenhet men inte träffat varandra på flera år (faktiskt rätt roligt). Det hela går förvånansvärt friktionsfritt. Det behövs inte mer än instinkten att rå om sin far för att ett helt paket av omsorg och omtanke ska väckas till liv, ett engagemang för att leva. Men inte ens från början var Paul någon klassiskt houellebecqsk cyniker. Om han överväger att sympatisera med terroristernas förmodade iver att förinta den moderna världen så är det inte av misantropi så mycket som av likgiltighet inför samhället. Han säger sig föga intresserad av "det mänskliga tillståndet" och hade trivts bättre som träd eller något annat passivt. De flesta tankegångar löper ut i tillvarons meningslöshet och följaktligen kan hans nyväckta intresse för livet inte finna fäste i Gud, som hos systern, eller i en nyandlig reinkarnationsidé som hos frun. Och han bestämmer sig inte för att tro på något särskilt. Nej, Paul är inte cynisk, bara slapp – slapp och lite trevande nostalgisk. När det på slutet (utan att avslöja för mycket) blir på liv och död har han utvecklat slappheten till en mer programmatisk nonchalans inför det oväsentliga. Men har hela tiden behållit en försiktig nyfikenhet på sina nära och kära som han aldrig tidigare lärt känna väl. Och han kan gråta.
Houellebecq verkar säga att inför varats inneboende absurditet är det enda vi kan göra att rå om varandra och se tryggheten i familj och äktenskap. Helyllekonservatism är det pragmatiska för människan. Det är väl att sätta sig på tvären mot den liberala framstegsideologin men på ett för honom okaraktäristiskt konformistiskt vis. När han låter Paul råda ministern att äta mer grönsaker ser jag Jordan Peterson framför mig. Romanens samhällskritik består den här gången i att inte bry sig särskilt om samhället alls, utan koncentrera sig på individens förhållande till (i första hand) åldrandet och döden. I ett av de mer intressanta resonemangen lägger någon ut idén om att presidenten ska stå över ideologier liksom en gång monarkerna gjorde; att styra handlar om att förvalta och försvara sitt land och i resten flyta med i historiens ström. Med ett så vattnigt budskap har inte författaren gett sig mycket utrymme för vassa hugg mot kapitalistiska samtidsfenomen. Han försöker ändå några gånger – en känga mot konstbefruktning, till exempel – men det blir bara lösryckta tirader på någon sida här och där.
Boken är 720 sidor lång och jag undrar verkligen varför. Det hade gått att stryka hälften rakt av. Många rader ödslas åt att bara omständligt bekräfta att berättelsens olika trådar löper vidare enligt plan, långa ganska stolpiga dialoger inom underrättelsetjänsten, onödiga beskrivningar av någons fjärde bilresa mellan Paris och Beaujolais. Det är ett vårdslöst berättande och det tappar flera gånger styrfart. De sista 150 sidorna saknar mer eller mindre sammanhang med allt som tidigare varit huvudsaken. Så ja, det är en ny Houellebecq: lite snällare, på gott och ont mjäkigare, sällan tråkig men onödigt långrandig och slarvig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar