Detta är den sista texten i volymen Prosa och efter de snåriga och dunkla Polyfem förvandlad och Den rätta känslan kommer denna som något av en lättnad. Om godheten är ingalunda rak och entydig, men förhållandevis sammanhållen och handlar åtminstone i huvudsak om det som titeln påstår. Det börjar i en torr och uppsträckt essäton men blir sedan riktigt humoristiskt.
Godheten finner ingen förankring i någon ände: varken i biologin eller i religionen. Den är en evolutionär anomali, ett meningslöst ytfenomen i naturen. Gräver man djupare i faunan möter insekters surr och stumma kryp. Än värre är det med religionen. I en intressant passage förklarar han hur de tidigaste gudarna representerade endast makt, men skriver: "I och med att människan efterhand lyckas förbättra sina villkor ökar självfallet hennes pretentioner. Hon får krav på livskvalitet, hon börjar ställa krav också på gudarna. Kraven gäller i första hand godhet." På så sätt upphöjer människan till högre princip det som redan från början var en betänklig egenskap hos henne. Och där uppe ekar det tomt. I det kanske roligaste kapitlet jag läst hos Kyrklund beviljas berättarjaget audiens hos Gud, uppenbarad i krokodilgestalt ("eftersom det bäst motsvarar din uppfattning om mig"). De kommer in på ämnet om rättfärdiggörelsen genom goda gärningar eller tron allena, och Gud är benhård: naturligtvis är det tron som gäller! Det är endast om försanthållanden vi kan uppställa objektiva sanningskriterier, gott och ont är löst och subjektivt. Den augsburgska bekännelsen motsvarar det verkliga sakförhållandet. Kom sedan och säg något annat! Det strålar en sublim futtighet ur bilden av Gud som en fyrkantig positivist. Så mycket för människans famlande efter den uppenbarade sanningen.
Med godheten uppstod också ondskan, och befläckar den. Är en värld med gott och ont bättre än en utan värden? De verkar bara lägga ett lager av godtycke ovanpå meningslösheten. I ett ovanligt personligt stycke gestaltar han det absurda genom en bild från sin uppväxts borgerliga julfirande, med allt som där ansågs gott. En månadsgivare till välgörenhet önskar kvitto på sin godhet och dör salig efter tomma svar från en dator. Pontius Pilatus försöker motivera sitt rättfärdiga handlande med förnuftet men överbevisas av historien som bara minns honom som Jesu mördare.
Ingen av de Kyrklundtexter jag läst präglas som den här av uppgivenhet och förbittring. Det är nog en logisk slutkläm. Han skrev kanske mer efter detta, men det står i så fall i den andra samlingsvolymen som jag också ska läsa någon gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar