Jag har av någon anledning dragit mig för att läsa samlingsvolymen Prosa som jag köpte för några månader sedan, innehållande åtta texter av Willy Kyrklund: Tvåsam, Solange, Mästaren Ma, Aigaion, Till Tabbas, Polyfem förvandlad, Den rätta känslan samt Om godheten, men nu ska det bli av. Ingen av texterna är längre än något sjuttiotal sidor och roman är säkert ingen av dem i någon konventionell mening, men jag vet inte hur jag annars ska kategorisera dem här på bloggen.
Tvåsam rör sig i någon form av surrealistisk kafkavärld, i första hand bebodd av de som huvudpersoner figurerande övervaktmästaren och vaktmästaren, tjänstemän på något ämbetsverk i någon stad. Runtom och genom deras förehavanden och hypotetiska resonemang med sig själva går en ström av personer, som pappfigurer, som dyker upp och försvinner alltefter saken som ska illustreras. Det vänder än hit, än dit och det är bara att hänga med. Existensens godtycklighet ligger i botten och stör, och den irriterande fria viljan. Tillvaron består av en oupphörlig rad ovidkommande beslut. Genom vaktmästarfigurens våndor gestaltas känslan av vilsenhet bland de sociala koder som människan ställt upp för att förenkla sina mellanhavanden, att inte förstå det som andra behärskar intuitivt, att tvivla på sig själv och vara osäker på sin skuld. Den fega och förbjudna räddningen finns i byråkratin, förskjutandet av ansvaret på objektiva uträkningar och regler. Det är väl raka motsatsen mot Kafka, så om den spontana jämförelsen har någon bäring är det väl mer allmänt genom den juridiska och klaustrofobiska inramningen. Hotet här kommer inte utifrån utan inifrån en själv.
Han skriver tätt. Nästan varje stycke rymmer någon citerbar sentens. Stramt rationella slutledningar alternerar med små scener från stadslivet eller nervösa klassrumssituationer, stilarter blandas vilt och intuitivt, allt mellan ironiskt kanslispråk och poetiska utrop. Om inte för något annat så är det läsvärt bara för den språkliga skickligheten och alla överraskande bilder som uppstår i kontrasterna. Därför gör det heller inget att fundamentet är en ganska simpel allegori.
Jag tror att den här texten hade gjort stort intryck på mig om jag läst den som tjugoåring, både för att temat hade slagit an hos en osäker ungdom och för att stilen har vissa beröringspunkter med Pontus Lundkvist metaforpackade språk, som jag själv försökte efterhärma på den tiden. Jämförelsen är måhända orättvis mot Kyrklund, men jag kan av personliga skäl inte undgå att göra den. Av samma anledning känner jag en viss faddhet efter läsningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar