Teater är inte min starka sida och pinsamt nog har jag inte läst ett enda antikt grekiskt drama. Nu sitter jag med en hög tragöder bredvid mig. Men som uppvärmning har jag först läst den här boken som jag råkade komma över på loppis. En av säkert många hundratals introduktioner till det grekiska dramat men, visade det sig, en mycket bra sådan. Kanske föråldrad, vad vet jag? Men författaren är noga med hur lite vi vet och argumenterar klokt för sina tolkningar av de källor vi faktiskt har.
Han talar först om Aten, sedan om de mer specifika sammanhang inom vilka dramerna producerades, nämligen festivaler. Finansieringen och organisationen kring detta. Teaterbyggnaden får ett kapitel, och här krävs viss spekulation, sannolik sådan. Därefter om framförandet och till sist om själva pjästexterna, inklusive en jämförande utläggning om Aischylos, Euripides respektive Sofokles hantering av historien om Orestes hämnd.
Jag har ingen lust att skriva något ingående här. Några punkter att hålla fast vid under läsningen av dramerna:
- De är skrivna för att framföras som teater (vid ett enda unikt tillfälle!), inte läsas.
- Man strävade inte efter realism, vare sig i text eller framförande. Genren hade sina stiliserade konventioner. Orden hade företräde och några spektakulära effekter lär inte ha förekommit. En stor del av handlingen försiggår ofta genom att händelser som inträffat utanför scenen återberättas; publiken har fantasi. Dekor och rekvisita användes förmodligen sparsamt eller inte alls.
- Aischylos jobbade med två skådespelare, de senare med tre. Dessa delade på rollerna. Huvudskådespelaren var stjärnan, de andra två underordnade. Återigen: realism var inte poängen. De var utklädda med masker och annan utstyrsel med mer symbolisk än målande funktion. Spelstilen var antagligen stiliserad.
- Kören fungerade som ett kitt som band samman skådespelare och publik. De befinner sig liksom både innanför och utanför handlingen.
- Handlingen är allt, och uppbyggnaden av dialoger, körpartier etc. Handlingen är med våra mått enkel och koncentrerad på en enda händelse. Karaktärsutveckling och psykologi är underordnat eller helt irrelevant. Konstiga tvära kast mellan känslor är inte konstigt; deras känslor är en bieffekt av vart texten vill ta vägen.
- Dramatikerna är inga filosofer. De vill inte illustrera några konsekventa tankesystem.
Med tidens gång ska realismen ha smugit sig på och syns redan delvis hos Euripides. Hellenistiskt och romerskt drama är förstås något alldeles annat, om vilket ett litet slutkapitel berättar i korthet. Med ett bevarat undantag (Aischylos Perserna) bearbetar tragedierna historier från de gemensamma myterna, men de tar sig friheter att variera handlingen. Spänningen mellan det bekanta och det nya var en del av attraktionen för publiken.
Det var lite av det viktigaste jag snappade upp!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar