Om något förtjänar att framhållas särskilt i den här katalanska klassikern så är det den fenomenala uppbyggnaden. Berättelsen kastar sig ut direkt i vimlet på Diamanttorget i Barcelona, där den unga Natàlia träffar Quimet. Några raska kapitel av motorcykelfärder, svartsjuka och fuktskadade väggar ställer äktenskapet bortom varje invändning, trots att makens manschauvinism är uppskruvad till distorsion (ogillar hon något han gillar "ska du ändå tycka om det, för att du inte begriper bättre [...] berättade han glatt").
Quimet kallar sin fru för Colometa, lilla duvan. Men hans sanna kärlek (eller fixering) är de riktiga duvorna han bygger hus åt på terrassen. Hon har barnen, och snart ett städjobb hos en rikare familj. Konflikterna planas ut; Natàlia lever och låter leva i duvskit, medan Quimet får och botas från en femton meters bandmask, hans mor dör, och de ska "inte sätta på henne några skor, för om det var sant att de döda kom tillbaka ville hon för sin del komma tyst och utan att störa någon" – stänk av Márquez yviga scener, men ändå en realism som håller tätt mot det magiska.
Det är Natàlia som håller takten i första person. "Om jag hade stannat och tänkt efter hade jag bara sett svartaste avgrund runtomkring mig" kan hon säga mitt bland miljöbeskrivningar och alltmer besvärliga vardagsbestyr, i ett rabblande ordflöde, ofrånkomligen subjektivt, men som strömmar över livets yttre former och bara hastigt hinner nämna någon känsla explicit. Det som verkligen hindrar boken från att likna en bekännelseroman – utan snarare föra tankarna mot Solange – är dock hur författaren gömmer sin objektiva blick i symbolerna. Quimets duvor är det främsta exemplet. Duvor som står för fred och försoning, men som här blir makens substitut för äkta kärlek, ett ynkligt uttryck för manlig familjemakt – ett litet kaos han tar sig rätten att inrätta i hemmet. När vågskålen omsider stjälper över till Natàlias fördel rensar hon undan duvorna. De blir en termometer på ordningen i familjen, och på kriget.
Romanen utspelar sig under trettiotalet och efter. Ungefär halvvägs kommer inbördeskriget. Sonen skickas iväg på landet och Quimet drar ut i strid. Vid beskedet att han stupat går Natàlia upp på terrassen: "Längst inne i mörkret låg en duva med buken i vädret, det var den fläckiga. Den hade halsfjädrarna våta av dödssvett och ögonen var variga." Hon är nu fri, barställd, utan ankar. Mannen var trots allt hennes fäste i livet. Hushållet är kärvt, framtiden oviss. Nu forsar känslorna in i hennes berättelse, först som sorgliga fantasier om död, sin egen och barnens, sedan allt oftare som drömmar. Familjens göranden och låtanden är fortfarande vad allt handlar om, men hon fastnar mer och mer sittande i halvvaket betraktande av ett träd ("som levde med huvudet nere i jorden och åt jord med sina munnar och sina tänder som var deras rötter") eller en snäcka man hör havet i. Hon tycks tacksamt hålla fast i allt hon förmår greppa tag i. Dottern ska giftas bort, sonen bli militär. Hon kramar om sin nya man, en butiksägare med döda råttor i förrådet, som flugor dricker blodet av. Flugorna har "blåskimrande och röda vingar, precis som djävulen som Quimet beskrev en gång för mig". Så enkelt och starkt kan ett svek gestaltas.
Det är storartat att i slutet av en sådan här berättelse kunna förmedla känslan av att ha förrått sin man. Allt började ju med ett nästan karikatyrartat porträtt av en mansgris! Men det här är ingen roman som vill göra en poäng av skarpa kontraster. Den undandrar sig alla platta tolkningar och erbjuder bara hundraprocentig empati med sin huvudperson. Och det utan sentimentala effekter, och utan tvärtom någon kylig utifrånblick – bara hängiven tillit till Natàlias perspektiv, så godtyckligt, hämmat och vilset det är.
Riktigt bra bok.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar