Jag har läst de fem romaner av Enrique Vila-Matas som utkommit på Tranan, men inte de två gamla översättningar som går för åttahundra antikvariskt. (Ett tecken på att författaren är "kult".) Den här heter El viaje vertical ("Den vertikala resan") på spanska och finns inte på svenska.
Har man läst fem Vila-Matas så har man läst sex. Den här skiljer sig inte från säg Utan logik i Kassel eller Man kommer aldrig ifrån Paris: en snurrig men ödmjuk ensam man ger sig ut på en bildningsresa i blindo, konfronteras med hemliga sällskap och bortglömda författare, följer sina infall i både handling och ord, snärjer in sig i onödiga lögner och konstiga identitetslekar – och i slutet har han på något sätt sugit åt sig konsten och kulturen, den där som verkade så otillgänglig, trots att han bara är en nolla vem som helst. Här är det sjuttioåriga försäkringspampen Mayol som blir dumpad av sin fru och tillrådd av en vän att resa iväg, för säkerhets skull till städer han redan har besökt. Han far till Porto och tar bland annat intryck av en taxichaufför med bornerad livsfilosofi. "När man reser tillsammans med någon tenderar man alltid att tycka att omgivningen är underlig, men om man reser ensam så är det alltid man själv som är underlig", kommer han att inse. Först på okänd mark når han målet. På Madeira finner han ett gäng litterater inför vilka han vill pråla med lånad och påhittad lärdom – orsak till några komiska ordväxlingar och en erfarenhet som snart kastar honom i klorna på verklig beläsenhet, och som slutligen får honom att transformeras till ren fantasi.
Man läser inte Vila-Matas för realistiskt berättande och avrundade personporträtt, men inledningen till den här romanen kan vara det träigaste jag läst av honom. Äktenskapsbråket med hustrun är alldeles för många sidor av standardrepliker. Mayols hatade son beskrivs förment lustigt men i onödan, medan man bara väntar på att historien uppenbart ska börja snart. Men det tar sig när författaren får upp farten, och andra halvan blir den där underhållande postmoderna mixen som Vila-Matas inte är ensam om (Calvino, Bolaño), men som han får till med en sorts uppsluppen naivitet som gör den både lättsmält och, här och där, tankeväckande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar