Den här gamla romanen har varit lite i ropet på sistone (nämnd på åtminstone två ställen i media). Min första Claes Hylinger, annars mest känd för böckerna om det hemliga sällskapet. En trevlig liten bok. Författaren reser till Finland för att skriva någon form av reportage om poeten Karl August Tavaststjerna (1860–98), förälskar sig där i en finlandssvensk kvinna – gift, men ändå, det går bra att ha ett litet förhållande – återvänder gång på gång och är kanske lika förtjust i Finland självt. Kvinnan kallar han Angelica eftersom hon "hade samma ansiktsform […] som kvinnorna och änglarna på Fra Angelicos fresker". Mer om hennes änglalika uppenbarelse delges, och de känslor och associationer den väcker hos berättaren. Allt på ett rastlöst sätt, självupptaget men med distans till sin självupptagenhet; hon själv blir nästan komiskt anonym genom deras möten och samtal, har ju inte ens ett riktigt namn.
Tavaststjerna var enligt Wikipedia "en av Finlands mest framstående författare" på sin tid, och det stämmer säkert; enligt Hylinger är han "sällan tråkig att läsa, men ofta dålig". Han "verkade inte intresserad av att hålla ihop en tanke och fullfölja den – hittade han en överraskande och konstig slutrad, så var han nöjd med det". Man kan avundas gamla dagars litteraturklimat, då utgivningen var så liten att varje ny bok var en händelse. Men det gjorde också att ren medelmåttighet flög upp på parnassen av bara farten – på gott och ont?
Bokens form påminner mig om Albert Engström: lite reseskildring, gamla minnen, nödrimmade dikter, några långa citat, plötslig vägran att tala till punkt ("Då sa hon något väldigt rart, som ni inte har med att göra"), kort och gott lite av varje i en gamängartad mix. Mycket häng på restauranger och jag har aldrig sett ordet "vichyvatten" så många gånger i en bok förut. En gång sammanfattar han en hel roman han har läst på ett par sidor och sista kapitlen är flanördagbok från Frankrike. Allt är fint och lättsamt, men det bästa avsnittet är nog mellanpartiet "Vissa hågkomster", ett försök att "förklara sin egen karaktär" i tjugofyra korta anekdoter. Banala vardagsminnen som har bitit sig fast, ofta ögonblick från uppväxten då han tyckt sig förstå eller få en glimt av någon av vuxenvärldens hemligheter: vad som menas med "damerna först", eller någon gång han sett en vuxen stå svarslös. En kväll när han trodde att en tjej kysste honom på grund av hans utläggningar om Camus, ett intryck av Evert Taube. Kunde byggas ut till en boklång självbiografi!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar