Jag tyckte mycket om Rodoredas Diamanttorget. Den koncentrerade sig på familjelivet, och på ett närsynt sätt trots det långa tidsperspektivet över ett äktenskap, men lyckades förmedla något stort däri. Krossad spegel är lik på många sätt, men ambitiösare: nu handlar det om tre folkrika generationer i en villa i Barcelona, om falskhet, kärlek och otrohet (och syskonincest!) genom säkert sextio år eller mer. Men resultatet är en bok som känns simplare.
Matriarken heter Teresa, gift andra gången med Salvador Valldaura, som snart dör och gör henne till dubbel änka. Och redan första äktenskapet stod på en dubbel lögn: hon har en bortadopterad son från en ungdomsromans – och i första kapitlet får man se hur hon säljer sin bröllopsgåva i smyg för att skicka pengar till sonen. Det fortsätter i samma stil. Tereras dotter Sofia adopterar sin makes förutvarande dotter såsom hittebarn. Det tisslas och tasslas bland tjänsteflickorna. Det går illa, vissa dör. Till sist kommer inbördeskriget och tömmer huset, och kvar är bara husan Armanda, nu gammal hon också med sina minnen. Allra sist är bara en råtta i spillrorna.
Det är både rätt och fel att betona vanitasmotivet så. Å ena sidan gör det sig ständigt påmint, ja påträngande. Romanens sjuttiotvå kapitel gör nedslag i familjens historia, i godtyckliga korta och långa skutt med växlande huvudperson. Tiden har alltid gått ännu en bit, det som hänt kan med eftertryck inte göras ogjort, det obönhörliga förflutna som för läsaren var alldeles nyss är ständigt källa till ny grämelse för romanfigurerna. Den som nyss var ung är nu mindre ung och betraktar snart de yngre med luttrad förnumstighet. Förgängligheten är inskriven i varje steg de tar.
Det där finns i någon mån i Buddenbrooks och En förlorad värld också. Men de bästa romanerna i genren borgerlig släktkrönika – de som gjort störst intryck på mig, ska jag säga – handlar egentligen om samhället. Snörmakare Lekholm vore ju ingenting utan ståndsriksdagens avskaffande. Familjen är ett exempel som står för något större. Här finns inte en skymt av den stora världen – jo, kriget ex machina på slutet, dessförinnan ett par arvskiften som inte förändrar något viktigt. Men relationerna är det allt annat överordnade: romanen är precis lika fast i familjen som Diamanttorget, kanske ännu mer och … kanske är det inget fel. Men varför känns det lite tomt? För att en ensam mor kan existera i ett vakuum, men en helt släkt kan det inte?
Medvetandeströmmar och miljöbeskrivningar ger inlevelse i det enskilda, och kapitelstrukturen överblick; något saknas bara däremellan. Men det är bra gjort, fint hanterat symbolspråk, vackert gestaltade känslor. Det är i första hand männen som står för de oskrymtade känslorna, medan kvinnorna lindar in dem i maktspel. Både Teresa och Sofia verkar hårda – kanske härdade? Båda lagen är lika ostraffat otrogna och det kanske är ödet som vill det så. Det finns i alla fall inget spår av brittisk cynism eller tysk ironi i dem, nej knappast någon humor överhuvudtaget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar