Ämnet är så lockande: hur den verklige Alexander den store redan under sin livstid förvandlades till en halvt mytologisk gestalt, tillskriven alla möjliga fantastiska dåd och äventyr, vars historia har återberättats genom seklerna nästan ända till vår tid. Boken är till formen en antologi, som i tretton kapitel (plus inledning och epilog) redogör för traditionerna i Frankrike, England, Rumänien, Persien, Norden, Irland, Tyskland och mera.
Urtexten till alla varianter är ett senantikt kompilat av olika förlorade historieverk skrivna på grekiska. När berättelsen sedan färdats över språk-, kultur- och epokgränser har den sugit åt sig muntliga sagomotiv, förvanskats, förkortats, byggts ut och anpassats efter tillfällets behov: än blir den riddarroman, än furstespegel, än uppbyggelseskrift. Den har själv gjort avtryck på andra texter – motivet med Alexanders metallmur mot barbarerna har trängt in i Koranens sura 18!
Man påminns också om att versmåttet alexandrin är uppkallat efter den franska Alexanderromanen, och lär sig att bulgariska texter ända till sent artonhundratal vanligen cirkulerade som manuskript; tryckpressen var nämligen förbjuden i osmanska riket. (Det borde alltså gälla mer än bara bulgariska …?) Historiken bakom en viss medelengelsk version är fascinerande: ett arabiskt original som översatts till spanska, från spanska till latin, från latin till franska och från franska till engelska. Och bakom arabiskan grekiska, antar jag. Hur mycket kan ha återstått av ursprungstexten, särskilt med tanke på medeltidens avslappnade översättaretik? Alexanders oäkta börd som son till en gud, en gång uppdiktad till hans upphöjelse, blev under den kristna medeltiden ett problem att bortförklara.
Lite diverse sådant plockar jag med mig under läsningen. Tyvärr är boken som helhet en skvader som väl inte borde göra någon helt tillfredsställd. Å ena sidan brett appellerande – förlaget heter Appell och ger alltid ut vackra böcker – med en inledning som tycks utlova spännande populärvetenskap. Å andra sidan hopplöst akademisk. Låt gå för de nördiga redogörelserna av handskriftsstemmata, värst är vissa skribenters universitetstics, typ att tala om vad de nyss har sagt och strax ska säga, och att blicken sällan lyfter högre än den för närvarande diskuterade texten. Mycket stannar vid rent referat och uppräkning. Ibland är det ändå intressant, ibland bara förvirrande. Texten om Irland har ganska lite med Alexandertraditionen att göra men desto mer om språkhistoria, och i kapitlet om de persiska versionerna förstår jag aldrig om den figur som kallas för Dara är samma som kung Dareios/Darius. Det stora sammanhanget går förlorat och man letar förgäves efter en övergripande analys, även om det går att pussla ihop en del genom vissa återkommande påpekanden. Rätt mycket upprepning blir det.
Man gör uppenbarligen fel att plöja boken pärm till pärm. Det är ju en antologi. Samtidigt saknas det sista måttet stringens som skulle göra den till värdefull referenslitteratur. Något kul att bläddra i? Ja, här och där.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar