Revivalförfattare har nästan blivit en egen genre. Det vill säga sådana som en gång åtnjutit berömmelse men sedan fallit i (oförtjänt) glömska: Hans Fallada, Natalia Ginzburg. De får gärna ha skrivit om 1900-talets stora trauman. Irmgard Keun kan nu räknas till dessa, även om återupptäckten är rätt så uttänjd i hennes fall – översättaren Martin Lagerholm skriver i förordet att "en lång rad översatta verk av Keun nu dykt upp på flera språk" (min kursiv) i kölvattnet av en uppskattande artikel i Stern … 1977! Nåja, jag menar inte att raljera. Det här är en fin ny bekantskap.
Tioåriga Kully och hennes föräldrar kuskar runt i ett Europa som väntar på krig. Hemlandet Tyskland kan de inte vistas i på grund av pappans misshagliga skrifter – han är författare, berömd sådan, men av den sort som inte kan hålla i en franc eller riksmark. I jakt på förläggare och avlägsna släktingar att smickra fram pengar ur flackar familjen oupphörligt mellan fina hotell och andrahandsrum i Paris, Oostende, Bryssel, Amsterdam, Nice, Lviv. Far har gott mod och firar gärna tillfällig framgång med en whisky, och rätt vad det är kan han försvinna med en krognota. Pantbanken är en säkrare inkomst än löftena om hans bokförskott. Mamman biter ihop.
Det är flickan, Kully, som berättar. För henne står glass och hennes sköldpaddor och marsvin i förgrunden. Flyktinglivet är ett äventyr. Fasader och hotellsängar skiftar – konstant är de vuxnas oroliga prat om pengar och politik. Hon återger dialogerna ordagrant, men vad kan hon förstå? "Krig är något som kommer och dödar allt", reflekterar hon. "Då kan jag inte leka någonstans längre, och bomber kommer att falla ner i huvudet på mig hela tiden." Hon tolkar världen enkelt, ärligt och gulligt, som Momo i Med livet framför sej. "Riktiga pengar måste vara runda och hårda, och eftersom de är så runda rullar de iväg" säger Kully, och Lotta på Bråkmakargatan håller med – vad dråpligt! Avgjort dråpligare än en verklig tioårings världsbild, närmare en femårings ibland, men realistiskt barnperspektiv är inte poängen här.
För romanen handlar om de vuxna: modern och fadern, och alla bekanta som de försöker utverka en måltid eller en tågbiljett av, utan att ge sken av de trashankar de är på väg att bli. Att bli sedd med barnets blick är för den vuxna en tröst; det gör oron och kaoset lite mindre hysteriskt, lite mildare stämt, med en ton av nostalgisk dumhet och förtröstan även i de sorgligaste konstateranden: "Många emigranter vill dö, och far säger ofta att det vore det bästa och enda rätta, men de är alla så obeslutsamma och vet inte viktigt vad de skall göra, för det räcker inte att bara be: Käre Gud, låt mig vara död i morgon." Utan det lilla tillägget "far säger" skulle han inte verka hälften så ömkansvärd!
Barn är snarare närsynta än klarsynta. Vuxna kan inte undgå överblick. I vuxenperspektiv vore detta berättelsen om ett gift par som kämpar med passmyndigheter och banköverföringar, stressar upp sig över poste restante-adresser och spekulerar om resrutter med plan A, B och C. Berättat genom Kully hackas det där upp i flyktiga fragment, som ingen kan förväntas lägga ett begripligt pussel av. Nyckfullheten, emigrantlivets oförutsägbarhet, träder fram naken och lite snällare. Att romanen är skriven i en enkel stil med rastlöst korta meningar – en författares rastlöshet snarare än ett barns –, tillsammans med tidsmarkörer som tydligt placerar handlingen under själva 1938, bokens utgivningsår, förstärker på samma gång det akuta i dess ärende.
Förlaget Lind & co säljer in den som en "gripande" roman som "ger en djup inblick i emigranters situation i Europa". Det är onödigt slätstruken copy, och missvisande. Det får en pigg och snabbläst bok att låta tungsint, och ignorerar det faktum att familjen i fråga är en sorts "lyxemigranter", som ett judiskt barn kallar dem när de reser i första klass. Det intressanta med den här romanen är hur Keun gör barnperspektivet till en snuttefilt. Man unnar dem en sådan, särskilt den kämpande modern. Så länge de inte förväxlar naivitet med ogrumlad sanning; för den verkliga trösten i en vuxens elände är ju att man har en vuxens förstånd och erfarenhet att hantera eländet med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar