Helle Helle har mutat in ett litterärt territorium som känns lika självklart som det är oefterhärmligt. Böckerna liknar varandra. De är sällan över 200 sidor och består på ytan av idel trivialiteter, men få andra romaner är så täta som hennes. Här finns inga transportsträckor, inte ens från en mening till nästa. Om huvudpersonen i Hafni berättar, den senaste romanen, kan det stå: "Hon har alltid blivit våldsamt förälskad utom i en som hette Lasse. Han åt blodkorv och hade långa naglar. Hans mamma sa: Vi är väldigt glada å Lasses vägnar." Hur mycket sägs inte med de orden! Eller: "I teven pågick ett antikprogram som hon under en period varit väldigt upptagen av, så hon stängde av." I en banal anmärkning ryms en hel historia, ett uppbrott och nya föresatser.
Den yttre handlingen är för en gångs skull lätt att beskriva: Hafni, 48, ska skilja sig och bestämmer sig för att göra en "smörrebrödsresa" på egen hand genom Danmark. Hon bilar från Frederikssund på norra Själland mot den sönderjyska kakbuffén i Gråsten (tre gånger sju sorters kakor), via campingar och vandrarhem där hon stöter på allehanda udda figurer. Hon bjuds in att sova över i en husvagn, tittar på måfå på sevärdheter, får i uppdrag att leverera en smartphone till någons moster i Pøl. Hon tar in på hotell i falskt namn men ångrar sig och skäms, och kan överhuvudtaget inte sluta tänka på alla tidigare gånger hon gjort bort sig i livet. Många tafatta middagar och besvikna glas vin uppe på rummet.
Man ser att förlaget har gjort sitt bästa för att sälja in romanen som ett slags uppsluppet medelålderskrisäventyr. På pärmens insida finns en karta med resrutten och några käcka citat om ål och snaps. På sätt och vis är det inte helt fel. Inte mer fel än att från start läsa in samma melankoli som präglat hennes senaste romaner (De och Bob) – jag gör det instinktivt men skär mig på fraser som ju faktiskt måste vara små lättsamheter, och händelser som måste vara mest av allt skoj. Det är en utmaning att läsa innantill! Inte ett ord får skumläsas, inte en bisats föregripas, då gör man våld på Helle Helles dräpande enkelhet. Att Hafni när hon just mött en man som var lite trevlig vill pracka på honom en bit fransk nougat, i någon sorts tvångsmässig tacksamhet, men bara skapar förvirrad stämning och lite senare äter upp den själv som dessert efter en omelett – det är ju lika mycket humor som psykologi. Hafnis resa är kantad av välmenande klumpigheter, små missförstånd och en besvärande osjälvständighet. Igenkänning om man så vill.
I flera romaner har Helle Helle experimenterat med subtila berättargrepp. I De står alla verb i grammatiskt presens och i Bob är det huvudpersonens flickvän som berättar om saker hon rimligen inte kan veta. Här är det Hafni som ringer till en gammal vän – "det måste vara tretton år sedan" de pratade sist – och lättar sitt hjärta om vad hon upplevt under resan. Romanen är vännens realtidsreferat av telefonsamtalet, men Helle Helles sakliga stil gör att man inte tänker på det. "Hon beställde currysill och potatissmörgås" kan inte sägas mer objektivt. Men att Hafni väntade på "en paus i regnets beslutsamma fallande" betyder plötsligt något annat – det är inte berättarens poetiska formulering, det är Hafnis. Och hon lär vara stolt över den, som drar den så i telefon! När orediga intryck radas upp verkar hon mer manisk än tankspridd, och att det är "en plåga för henne att ständigt gå in på detaljer på det här viset" har lika mycket av Hafnis koketteri som vännens ironiska distans i sig. I Helle Helles äldre romaner finns ett outtalat underdogperspektiv, en sympati med de fumligt språklösa. Den sympatin villkoras här. Jag pendlar mellan att uppskatta komplexiteten och att sakna omedelbarheten.
De små lyriska avsnitt som (om jag läser rätt) skildrar Hafnis oro över det brustna äktenskapet, och andra osorterade plågsamma minnen, blir i det sammanhanget tillslutna. Dunkla på ett sätt som skymmer mer än avslöjar hennes inre. Har hon själv tillgång till det? Närmast kommer hon kanske här:
Ibland tittar hon på ett underhållningsprogram där programledaren är helt till sig. Då sitter hon i soffan och upptäcker att hon ler. Det är inte ett uttryck för att hon är road och det är inte heller hånfullt. Hon tror att hon vet vad det är men hon kan inte förmå sig att säga det.
Det här är den Helle Helle-bok som har mest action. Det rör på sig, från by till by. I gengäld framgår lite, ens mellan raderna, om huvudpersonens bakgrund och innersta drivkraft. Det är delvis ett problem. Man får nöja sig med närvaron i stunden, följa hennes känslor och deras svängningar. Om dem sägs så mycket i tystnaderna. Att resväskan blir stulen på färjan till Als nämns bara kort och sedan är hon för hjälplös för att bry sig (jag missade det helt vid första läsningen!). Att hon är på väg att bryta ihop i en hotellreception märks bara på att receptionisten är särskilt vänlig, "skruvade locket av flaskan och räckte den till Hafni". Vid en andra läsning spricker sådana detaljer fram överallt. Det är för dem man läser Helle Helle, men visst också för att fnissa åt dråpligheter under en smörrebrödsresa. Jag satt och hängde med på Eniros karta (de täcker Danmark också!). Det danska förlaget borde erbjuda en gruppresa i Hafnis fotspår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar