Några romaner av Mukasonga finns på svenska men inte den här novellsamlingen, som jag valt för en första bekantskap. Titeln betyder "Vad kullarna mumlar" eller "Det som kullarna mumlar". En mer idiomatisk svensk titel (får man spå vad den kommer att heta när Tranan ger ut den?) vore kanske "Kullarnas mummel".
Det är sex noveller om Rwanda. Att uttrycka det så kan låta fördomsfullt: som att man dömer alla icke-västerländska författare till att representera hela sitt land. Men det står faktiskt "nouvelles rwandaises" på omslaget och säkerligen med Mukasongas välsignelse. Hon är själv sedan länge bosatt i Frankrike. Berättelserna är tydligt anpassade, ja rentav koncipierade, för den oinsatte, men i det ser jag varken sublimerad kolonialvrede eller stolt patriotism; snarare den sorglöst pragmatiska utgångspunkten att få läsare rimligen vet särskilt mycket om Rwanda. Efter flera av novellerna följer sakupplysningar och förtydliganden under rubriken "anmärkningar till den nyfikne läsaren".
Historierna utspelar sig alla i skärningspunkten mellan det traditionella samhället och kolonialmakten i ett obestämt förr, gärna inramat som någons erinringar om en ännu äldre tid. Med skärningspunkt menas kulturkrockar mer än konfrontation. Perspektivet är alltid rwandiernas, men filtrerat genom en efterklok berättare som ser exempelvis hur lustigt de missförstod de kristna sakramenten. Fast en sådan sak kan också vara allvarlig, som hur de tolkade sista smörjelsen som prästernas försök att bemäktiga sig de dödas själar. Myter återberättas, seder förklaras, och novellernas själva struktur närmar sig sagan eller fabeln ibland. Några skvallrande kvinnor får turas om att förklara den olycka som drabbat deras by, den ena vidskepligare än den andra. Jag lär mig förvisso om rwandiernas namnskick, statusen i att äga många kor och annat. Men det spelar in rätt i mina fördomar och lite, lite förminskande är det nog ändå?
Kanske inte mer än Brev från min kvarn förminskar Provenceborna (den nämns förresten i en novell) eller Ivar Lo statarna. Och det är nog inte så enkelt som det ser ut. Hela samlingen inleds med en text som lika gärna kunde ha presenterats som essä – den börjar självbiografiskt men övergår i läsefrukter om en tysk upptäcktsresande på jakt efter Nilens källa. "Titicarabi" är en bagatell i första person om naiva skolflicksfantasier, vilken avslutas med ett hopp fram till nutid och internet – plötsligt framstår minnena som ännu fånigare, men också som något skört och värdefullt. En annan novell är tung av fotnoter om kungar och andra historiska personer med födelse- och dödsår. Det mesta hålls ihop av en ganska kåserande stil, men en elegant spretighet antyder fler lager än så. Det är fint att låta det stanna vid antydningar, för vem kan omfatta sekler av kolonialism och ett helt lands kultur i sex korta noveller? Hela boken ger ett övergripande sympatiskt intryck.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar