Bokrea. Egentligen är jag mest nyfiken på Kjellners andra roman, men jag vill vara grundlig. Det kostar ju inte heller dyrt i tid när boken är 150 i snitt halvfulla sidor. Den handlar om den unga Sonia, männen i hennes liv det här året, Diego och Emanuel, samt en mamma som kallas vid förnamnet Olga. Olga är sjuk, döende, rädd för att inte finnas, hon "läcker". Sonia är upptagen av att låta sig fyllas, täppas igen, ta sin kropp och dess invärtes i besittning. Hon rör sig i ett Stockholm så ofta skildrat att även den som aldrig varit där borde känna igen sig, sällan många kvarter från Sergels torg; Kungliga biblioteket, Åhléns eller jobbet på Lindex, eller liggande på golvet i en lägenhet med sländor surrande runt lampan och en postkoital man tätt intill.
De första sidorna tänker jag prosalyrik. Sländorna, jag förmodar trollsländorna med ett vanligare ord, med ben som "fastnar på handflatan som långa ögonfransar" – ja, varför inte? Kör hårt! Hon smyger runt en sinnlighet som kan bli farlig: kisslukt, kön i närbild. Men jag tror jag misstar mig. Så här låter ett vanligt stycke:
Han ber om ursäkt när han kommer, förlåt, viskar han, jag torkar av mig med en handduk och går ut i köket, månen är gul, även de minsta planeterna ligger nära. Emanuel är klarvaken, natten och stjärnorna, kommer vi in i varandra om vi fortsätter? Hans mjuka ögon, jag vill spotta i hans mun, jag kan inte somna.
Enter enter enter, nytt fragment. Skärvor av en berättelse är en berättarteknik. Men de här lösryckta sekvenserna skapar inte en berättelse så mycket som en serie anteckningar. De fristående nominalfraserna ("hans mjuka ögon") och satsradningarna bildar inte automatiskt poesi. Vad gör stjärnorna här, mer än att vara vackra? Vad gör hans mjuka ögon? Verblöst skrivande ställer höga krav på substantivens och adjektivens exakthet. Det bränner till någon gång, kanske bäst i ett stycke där Sonia först iakttar en grupp myror och föreställer sig "hur det är att leva utan hjärna", för att i meningen efter uppmärksamma Diegos stånd där han sitter "nära elden [...] med handen runt könet". Visst, också det är estetisering, men med effektfulla kontraster. De flesta chanser därtill ratas dock eller försummas, till förmån för sex som inte är sexigt, tankar på våld som aldrig levs ut och inkonsekventa metaforer – ibland kanske med anspelning på Inger Christensen, om jag placerar det rätt. Varför, i så fall?
Jag tycker att det är för slappt. Man måste våga skriva ut verb; antyda när det är nödvändigt och tala klarspråk när det är möjligt. Boken bär på en historia som mycket väl hade kunnat berättas – om ungt sökande, otrohet, ensamhet och förlust – inget himlastormande originellt, men det hade kunnat bli rörande och bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar