Efter en ordinär debutroman kom denna extraordinära andrabok. Jag måste verkligen säga att steget är enormt. Det här är uppslukande läsning från början till mitten till slut.
En ny gud liknar Manhattan såtillvida att berättaren är en ung kvinna bland män (men inte bara män). Leila anländer med sin pojkvän Ludvig till hans familjegods i Sörmland. Där är den namnlöse fadern överhuvud, mamman Agathe hans rastlösa tillbehör med alkoholproblem, och Dolores är köksa, lyxbetjänt eller inredning alltefter behov. Den äldre brodern Carl bor också där, trots sina agronomistudier i stan.
Det är en sluten värld hon kommit till, fylld av tunga möbler, jakttroféer, oljemålningar på fältslag från trettioåriga kriget och ständigt med tonerna av Bach, Bruckner eller Wagner i bakgrunden. På ägorna jobbar anonyma gårdsmän med avverkning och slakt, och runtomkring står miltals av familjens täta skog. Sönerna är där för att lära sig förvalta det givna, tämja skogen och utöva sin makt över dess vilt. Leila, främlingen, borde ha svårt att passa in. Men det har hon inte. Hon övertar snabbt faderns musiksmak och skäms inte när hon undantagsvis råkar äta dessert på oförfinat sätt. Oförmärkt blir hon en del av brödernas inbördes tvekamp, i Carls maktdemonstrationer mot Dolores, i mammans osäkerhet på sin roll i familjen, i den allt våldsammare jaktsäsongen. Överallt där ekvilibrium sviktar sugs Leila in och stannar kvar.
Berättelsen har en suggestiv, nästan gotisk stämning, med korta, liksom beslöjade kapitel och repliker som är relativt få men insinuerar desto mer. Mot det kyliga ställs å andra sidan ett påträngande os av köttångor, kroppsvätskor, slaktrester – man dricker "oljigt" vin och en tv-bild kan beskrivas som "det tjocka fett som sänds" och som "fäster och klibbar fast". Till kräftskivan plågas kräftorna till döds på en svalnande platta, betraktade med undertryckt obehag. Det är baksidan av makten: det nedtrampade som skvätter upp på skon. Men fadern står rak med de rätta årgångsvinerna och sin preferens för rena smaker: kött, sås och potatis var för sig. Sällan har jag läst en så effektfull gestaltning av överklassens skenliv.
Och smart, vill jag tillägga. Då tänker jag inte på mängden läsningar den öppnar för; många romaner kan läsas såväl psykologiskt, feministiskt och ekokritiskt som ur ras- eller klassperspektiv, och inte sällan är det en belastning. Även här packas många teman tätt, men Kjellner undviker både övertydlighet och mystifiering genom att göra berättaren så subtilt undflyende att det i sig blir ett spänningsmoment. Man tror att Leila är flickvännen på besök. Det är hon. Kanske en wallraffare. Hon är en tystlåten och objektiv iakttagare och accepteras som sådan, av dunkla anledningar. Hon tycks beviljas friheter utan vare sig smicker eller knep. En plötslig äckelkänsla eller en blick ut på gården kan punktera hennes observationer av familjen, men så smidigt att man inte märker när perspektivet sedan flyter ut och tvärtom blir allvetande: faderns jobblunch eller Carls klassfest var hon ju inte med på. Även när hon sitter med runt bordet kan hon vara osynlig så när som på en replik. Hon får mer och mer drag av en djävul som nästlat sig in – som i hemlighet bits, lägger krokben och lär mamman att peka med gevär. Men inte en djävul på det fina folkets axlar så mycket som något mörkt, något latent som får kropp, och som vässar alla kanter i maktspelet. Varför? Till vems vinning? Man vet inte.
Om jag irriterade mig på debutens omogna måleri så är jag nu åtminstone glad att hon övade. Det hon försökte då behärskar hon här, estetisering kan man fortfarande kalla det, men mångtydig och meningsfull, och oroande. Hon leker med överklassthrillerns klichéer som en katt med en död mus. Mycket spänd på en tredje bok.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar