Jag misstänkte att den här boken inte skulle vara riktigt för mig, och det var den inte heller. Helt omöjlig att recensera, om jag hade haft den ambitionen, för jag inser att det är stor litteratur och förstår varför, men vissa saker är bara bortom ens gränser.
Sju generationer Buendía och oräkneliga bifigurer i den lilla colombianska byn Macondo. Allt händer, hela tiden. Kringresande cirkusar, prostituerade, underbara uppfinningar, brutala massakrer, blomregn, fjärilar, trettiotvå förlorade inbördeskrig, ett rum där tiden står stilla, en kvinna som hänger tvätt flyger iväg för gott med sitt lakan i vinden, en annan blir hundrafyrtio år gammal och det kan regna i fem år i sträck. Det är fantastiskt, bokstavligen, fullt av överdrifter, också bokstavliga. En av alla män som heter José Arcadio återvänder till jubel från en lång bortavaro, lägger sig och sover i tre dagar, vaknar och äter sexton råa ägg för att sedan bryta arm med fem män samtidigt och vinna. Allt är så tvärt och drastiskt att det verkar stiliserat, på ett jäktat vis, mer än spektakulärt. Och Macondo, landsortshålan med sin bokligt obildade befolkning, som lättare accepterar rent magiska händelser än en modern biograf eller järnväg, framstår som en sorts samhällsspegel i miniatyr – jag kommer att tänka på Barbro Lindgrens absurdistiska barnbok Vems lilla mössa flyger?. Fast i grällare färger.
Det är underhållande, det är friskt och häftigt, men det fastnar inte i mig, och efter två hundra sidor tappar jag taget. Ensamhet, det står i titeln. Familjen Buendía är drabbad av ett "ensamhetens öde". Jag försöker greppa vad det betyder. Här finns en förfallsberättelse, från det välmående unga Macondo där "ingen ens har dött en naturlig död" (eller hur det står formulerat) till den härjade, luttrade byn som möter moderniteten och omvärlden. Män ger sig ut i krig och kommer tillbaka förändrade. Nästan varenda person har någon bisarr mani som i någon mån gör dem obegripliga för sina medmänniskor. Men medmänniskorna är ju ändå där, hela tiden, gemenskapen är helt påträngande närvarande från början till slut. De sviker och överger varandra, men på storslagna sätt, och framför allt förlorar de aldrig sitt sammanhang. Om det är ensamhet är det en annan innebörd av ordet än den som gestaltas av i stort sett alla moderna författare som skildrar individernas alienation och känsla av meningslöshet. Här är allt så mättat med mening att man storknar. På ytan kan det påminna om Boris Vian eller Italo Calvino, med sina lustiga manicker och långsökta premisser, men utan deras garderande lager av ironi. Och just där förlorar García Marquez mig.
Jag har läst den här klassikern i Lina Wolffs nyöversättning. Jag har också hört hennes sommarprat som handlar om det arbetet. Ska man förstå den spansktalande världens sätt att se världen så måste man läsa den här boken, vill jag minnas att hon sa. Det jag framför allt förstår är hur djupt främmande den världen är. Inte särskilt lockande heller. Jag känner mig i nästan ingenting befryndad med människorna i Hundra år av ensamhet och förstår nu kanske också lite bättre varför jag har så svårt för även kritikerhyllade latinamerikanska filmer med konstigt överspel. Nu känner jag mest hur jag får lust att varva ner med någon riktigt torr tysk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar