Fredrik Sjöberg läser jag gärna. Få recenserar facklitteratur med sådan spiritualitet, få kan kverulera i mjugg som han. Krönikorna i Fokus är ofta onödigt formlösa men stilen och det subtila humöret har han alltid. Det här är den första hela boken jag läser och, tror jag, hans genombrott som författare. Man får kalla det essä, men akta sig för att tillägga -samling även om kapitlen är arton. För de bildar en berättelse.
Sjöberg är i grunden biolog, specifikt entomolog, vilket att döma av de självbiografiska avsnitten är en omskrivning för barnsligt entusiastisk flugsamlare. På sin ö (baksidestexten avslöjar att det är Runmarö) har han fångat och identifierat 202 arter av blomflugor. Vad driver någon att specialisera sig på blomflugor? Hur är man då och hur blir man? Det kan han försöksvis besvara med egen erfarenhet men tar också hjälp av läsefrukter. Och skvaller inom flugsvängen. Han gör ingen hemlighet av att samlare i regel är kufar, och den mest framstående kufen tycks vara René Malaise (1892–1978), svensk äventyrare som spelade andrafiol till Sten Bergman, under en tid internationell auktoritet på sågsteklar och hågkommen (i insektsvärlden) som uppfinnare till den otäckt effektiva malaisefällan. Sitt vetenskapliga renommé i övrigt offrade han på spekulationer om Atlantis.
Boken far hit och dit mellan Sjöbergs viftande med håven och andras upptäcktsresor till Burma för hundra år sedan, och D.H. Lawrence, Ester Blenda Nordström, entomologkonvent, Esaias Tegnérs utedass och sakupplysningar om särskilda flugarter – det sista alltid utifrån författarens levda erfarenhet, inte tabellfakta, utan mer som att beskriva en kollega man lärt känna med åren. Någon yrsel uppkommer aldrig i vändningarna, för han har fullständig kontroll på sina medel. Övergångar, cliffhangers och dämpande självironi hanterar han smidigt, men synligt, likaså eleganta liknelser: "nyckfull och böjlig som ett franskt verb" är den tunnaste insektsnålen. Han återkommer till svårigheterna att förklara sin drivkraft för vanligt folk, och inte minst för dem som påstår sig värna mest om naturen. Den basala skönheten i att "förstå också det finstilta" i landskapet kan inte reduceras till miljövårdsnytta, men ibland är en vit lögn av nöden.
Den klentrogne mår härvid genast lite bättre, dels för att han alltid blir svagt självlysande i apokalypsens ombonade mörker, dels för att han tror sig stå inför en idealist [...]
Har man läst Fredrik Sjöberg i dagspress vet man att han inte är klimatalarmist, milt sagt. "Lite skövling, om så bara i form av en trädgård, skadar sällan." Här är långt till Erik Anderssons ilska inför kalhyggen. Ifall de två argumenterade om saken skulle Sjöberg vinna, för bakom de fjäderlätta fyndigheterna syns en driven debattör. Om man jämför är Andersson snarast den verklige kufen, om det innebär att ägna sig åt sitt och lämna resten åt läsaren. Sjöberg är slipat litterär. Båda är mycket roliga och jag avundas dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar