Efter Ärans portar fick jag mer än mersmak på Pär Rådström. Ödet ledde mig till hans andra roman och plånboken till en förstautgåva. Stilig är den förvisso, med omslag av kakaomannen Olle Eksell. Romanen utkom när författaren var tjugofyra.
Och den är ledig och impulsiv som Översten tolv år senare, men på ungdomligare vis. Fast redan här finns spår av det utstuderat galna. Berättaren vaknar upp på sjukhus i London och vet inte vem han är eller var han kommer från; i första kapitlet, och endast där, antyds att han vore någon slags rymdvarelse. Han accepterar namnet Stephen Hyde efter Hyde Park, och Stephen "därför att . . . tja . . . varför inte Stephen", inkvarteras hos sin läkare och ligger med dennes fru Alethea, som betyder sanning. Det har han slagit upp. Innan dess har han åhört en märklig anekdot (kanske lämpad att extrahera ur romanen liksom Storinkvisitorn ur Bröderna Karamazov) av en medpatient som är "mannen som är två":
Mej själv, min mördare och polisen som jagar mej. Räkna (han lyfte pekfingret) Räkna! Det blir tre, eller hur? Men jag själv och min mördare är samma person. Om du är tyst skall jag berätta för dej hur det gick till.
Följer så en hårdkokt och virrig NYPD-historia värdig Paul Auster (fyrtio år senare).
Sedan far berättaren till sjöss, till Trinidad, till Antwerpen och därifrån Paris. Korta, nedslängda kapitel, då och då med bruten högermarginal; ibland på fullaste lyriska allvar och ibland för att han citerar en vaggvisa av en amerikansk sjöman, sittande på fördäck med blicken uppåt stjärnorna. "Oh-pa-pa-da, ah-bo-be-la-be-bop-pa-pa-pa-pa, ip-ip. Sånger kring coitus interruptus, osmältbar tropikföda, men gott, gott, gott." Mycket impressionistiskt, men en vackert kurerad medvetandeström.
Och ju mer som passerar hans medvetande, desto mer människa blir han, skapar minnen, lever. Frågar sig varför han är "ultra-tusendels, när det finns en helhet" – med andra ord växer sakta upp till vuxna perspektiv. De nonsensartade, utsvävande partierna sugs alltid tillbaka till detta: identitetslekarna, flykten, förställningen är till sist en metod för att "tömma hjärnan, öppna den" så att man "ser konturen av sej själv".
Att hälften av det här äger rum på mörka barer i Paris, staden där han sover på gatan och tjänar stora franc på att sälja smuggelcigg – ja, det gör väl inget? Lite kanske, några sidor mot slutet, där intrigerna mellan plötsligt bekanta med exotiska namn börjar sluta tätt om sig. Han hittar på försök ett sammanhang. Där finns en vacker kvinna, Helen Shenkar, som han svansar efter, oklart till vilken nytta.
Allt detta i jagform, men så ramas kapitlen dessutom in av små introduktioner i kursiverad tredje person:
Han börjar nu fatta att han är ställd utanför.
Att frånvaron av ras och nation är något människor undviker. Han begynner sitt sökande.
När man flyger högt över en granskog ter den sig som mjukaste bolster. Det vore ju som att falla i bomull, tänker man. På den unge mannen gör alla människor, varje grupp, varje par samma intryck som en skog från en flygmaskin.
Ingen inre fasthet och ro! Ännu ett lager av självreflektion och tentativa perspektiv måste till, annat räcker inte åt en ung människas formlösa sökande.
Men boken som gestaltar just det är allt annat än formlös. Den är lika tveklöst poetisk som lärd och rolig. Hur går det till att vara så stilsäker när man skildrar ungdomens osäkerhet, själv blott tjugofyra år gammal? Kommer man som läsare någonsin få se det igen? Tiden är i alla fall förbi då en ung författare med enkelhet kunde blanda bibelallusioner med oöversatt franska och enstaka plurala verb med stavningen "mej". Jag tror jag har sagt det förut, men det var en guldålder för svenska språket, de åren cirka 30- till sent 60-tal. Märkligt nog synkron med socialdemokraternas maktinnehav?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar