Resenären Sten Bergman var ju stor på sin tid och förtjänar säkert att jämföras med min favorit Göran Schildt. Det säger jag motvilligt och jämförelsen får i så fall bli ytlig, men jag kan tänka mig att deras böcker ofta stod i samma hyllor. Här är alltså inte Medelhav och antik kulturhistoria utan djungel och ja, kannibaler.
Boken berättar om författarens tredje resa till Nya Guinea – "min tredje forskningsfärd" kallar han det – vilken torde ha företagits något år innan publiceringen. Han kan säkert vara vetenskapsman; det som framför allt tyder på det är i så fall kunskaperna om allsköns djurarter: fåglar, piggsvin, krokodiler och allt möjligt. Något också om växter. Och så möter han människor. Så kan man trubbigt beskriva bokens 250 sidor, och jag är inte säker på att den förtjänar en så mycket vassare karaktäristik. Sten Bergman skriver en rak och rätt torftig prosa, för sällan eller aldrig några verkliga resonemang och bemödar sig inte att dramatisera när inte ämnet gör det åt honom.
Han har alltså rest (med båt av någon anledning) från Sverige till det som ännu i något år skulle vara Holländska Nya Guinea, idag en del av Indonesien, för att spana på djur; kanske något mer vetenskapligt också men det är spanandet han helst berättar om, hur han sitter i trädgömslen med teleobjektivet dikt i pannan på en paradisfågel. Han stationeras med fru i ett vykortsförträffligt hus i någon kolonialstad, varifrån de gör expeditioner kors och tvärs över hela västra ön, i kompani förstås med holländska förvaltare och andra. En stor del av besöken ute i byarna görs för att låta injicera befolkningen med penicillin. De möter människor som "såg otroligt vilda ut", "stenåldersmänniskor" och "små kannibalungar" – det hindrar inte att han lär känna några vid namn (däribland det par som adopterar honom och hans hustru, varav bokens titel), men till syvende och sist är de alla som barn. De engageras lekande lätt i att bära packning eller skickas ut att fånga skygga djur i utbyte mot en morakniv eller några snäckskal. Ertappas de med tjuveri improviserar man något lättsamt disciplinstraff. Penicillinet mottages mot järnyxor, men det är svårt att undvika att kvinnorna springer undan och gömmer sig när de vita kommer i sin motorbåt eller helikopter.
Pennan får fart framför allt när det kommer till sällsynta djur, men mycket kommer ändå att handla om människorna. Anekdoterna har liv i sig själva: huvudjägarstammar som använder kranier till huvudkudde, kvinnor som ammar moderslösa griskultingar, hustrurov som utlöser stamkrig, den fåfänga hövdingen Tibalak som gärna speglar sig i insidan av locket till en kexburk. Speciellt spännande är seden "papisj" i Asmat: när någonting stort och oväntat inträffar skiftar män och hustrur tillfälligt om i nya konstellationer, uppgjorda på förhand enligt något system. Att Bergman och hans gäng kommer inflygande med helikoptern utlöser ofelbart detta och han får det att låta som något hela havet stormar.
En stor del av behållningen är författarens fotografier, ett trettiotal stycken. Oavsett Sten Bergmans övriga ambitioner med sin "forskningsfärd" kan nog boken inte läsas för så mycket mer än anspråkslös förströelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar