Jag kanske inte läste Mardrömmen med odelad förtjusning, men den hade en viss intensitet och charm. Det kan jag inte säga om den här. Kanske inte motsatsen heller, jag kan inte säga särskilt mycket alls om den här, och därför ger jag upp efter halva.
Den handlar om två bröder, en upprorisk och äregirig, en vek och tvivlande; den senare är berättare. Han har en alkoholiserad fru och ett vanskapt barn, men båda är bisaker så långt jag läst. Det centrala är brödernas syn på samhället och släkten, vilka gestaltas i en miljö – barndomens skogsby – där symboliken kan plockas från träden. Föga sker som inte har en meningsfull tolkning, och det värsta är att tolkningen utsägs utan att jag blir mycket klokare för det: man kan bläddra till översättarens noter, men utan ryggmärgskänslan för japansk kultur och historia är man inte mycket hjälpt av glosor och årtal. Paralleller mellan 1945 och ett uppror 1860 spelar en avgörande roll, utöver samtiden förstås.
Möjligen går det fint att strunta i realian och koncentrera sig på psykologin, men den träiga stilen håller mig på avstånd. Per Erik Wahlund har översatt via engelskan till en opersonlig och lite omständlig svenska. Nej, det här får vara.
Berättaren beskrivs förresten i baksidestexten som "trolös". Det är ett ord som alltid gett mig skygga rysningar. Jag har läst om "trolöshetsdebatten" i Sverige på sextiotalet, Lars Gyllensten, Olof Lagercrantz, men förstår inte, de fäktar vilt med abstraktioner som tycks hemmahörande i en annan dimension. Göran Schildt är där och vevar ibland. Antagligen beror min oförståelse på att jag är arvtagare till det vinnande laget. Kenzaburo Oe har säkert ingenting med det där att göra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar