Tecken till kärlek (Jan Kjærstad, 2002)

Icke läst något av denna författare innan och har fortfarande svårt att särskilja honom från Knut Faldbakken och någon mer av de stora, manliga norska författarna ur samma generation (född 1953). Det säger väl mest om min bildning men nog också något om de alltför isolerade grannlitteraturerna i Norden.

Den svenska översättningen är utgiven på Atlantis och har ett elegant marmorbeigt omslag. I det här fallet är det helt i sin ordning att man låtit sig förföras av ytan. Romanen berättas nämligen av Cecilia, en art director och typograf besatt av tanken på bokstävernas makt, närmare bestämt deras forms makt. I arbetet med ett typsnitt som bär hennes eget namn söker hon efter skriftens de vises sten: ett alfabet som kan skapa kärlek och ge liv. Hennes livsresa för henne allt närmare, från barndomen med farfar som var stenhuggare och lärde henne om egyptisk mytologi (hieroglyfernas mysterium...) via ett antal lika märkvärdiga läromästare och älskare, till den gåtfulle Arthur, som räddat livet på henne i en vägkorsning. Han är bagare av bröd med namn som "Abélard och Héloïse-franska", cellist och "samlar på historier", vilka liksom Cecilias bokstäver misstänks besitta en övernaturlig kraft om man bara hittar de rätta.

Cecilia har en framgångsrik karriär i reklambranschen, och den socioekonomiska bakgrunden ska man inte fråga efter. Man måste läsa romanen som en saga. Den sorts saga där en intellektuellt försigkommen femåring aldrig hört ordet "bokstav" för att det passar dialogen. Mästertypografen som dör i en ouppklarad husbrand, bara för att efterlämna ett unikt och hemligt renässansmanuskript med "en tryckstil som är bättre än någon av dem vi har nu", kunde vara hämtad från Dan Brown. Jag ser också Maria Gripe: genom hela boken idisslas insikten att allt är tecken, att tecknen bär på mening och makt – det upprepas stolt, men alltid med ett hemlighetsfullt "eller...?" svävande i släptåg, som om ett ärligt försök att förstå skulle döda magin. Skriften är "ett kodsystem som [har] förbindelse med livet självt", men denna förbindelse förblir diffus, lika märklig som hjärtats slag ("'Vad får hjärtat att slå?' frågade jag en kväll. 'En metronom på Sirius', sa han som om det var något alla visste."). Oerhörda tankar, för att citera Tordyveln flyger i skymningen.

Några lökiga sexscener (varav en mot en bädd av åtta punkter Palatino på tryckerigolvet) förhöjer tonerna av pekoral. Den spänning som ändå finns slarvas bort i en konstig upplösning där alfabets- och berättelsemagin kombineras utan meningsfull logik. Nej, jag är inte övertygad. Som om Siri Hustvedt förstört en roman av Donna Tartt eller tvärtom.