Det här känns högtidligt. Den här boken har legat på nattduksbordet i över ett år och somliga kvällar vid läggdags har jag läst en stund, oftast inte. 464 sidor på nästan lika många dagar. På en tyska jag inte alltid orkar slå upp och därför fattar halvbra. Med följden att det nu knappast kan läggas mig till last om jag inte klarar av att summera det hela.
Titeln "Dagbok" kan bara förstås ungefärligt; en vink om att boken utgörs av hugskott, iakttagelser, fragment, försök och skisser. Vissa några meningar, andra tiotals sidor. Här gömmer sig till exempel en tidig version av pjäsen Graf Öderland. Något annat presenteras som idé till en film. Exakta datumangivelser finns inte, men en rörelse kan ändå skönjas. De mest dagboksliknande inslagen är (till synes?) skrivna på resa genom Europa – Prag, München, Frankfurt, Milano, då och då hemma i Zürich –, ibland för att se uruppförandet av sin nya pjäs, ibland för att inspektera ett bygge (Frisch var också arkitekt). Som schweizare får han en pikant observatörsposition, som representant för ett land som förskonats av kriget och nu möter tyskar, polacker och fransmän invecklade i skuld och trauma. Tystnaden är ofta det enda språket. Inte sällan utvecklar sig anekdoterna till rena tänkestycken, utmynnande i en sensmoral.
Max Frisch har skrivit några stora romaner, men också många kortare pjäser och berättelser. Att döma av Andorra och vad jag i övrigt läst mig till är dessa i regel inga mångtydiga meditationer, utan effektivt konstruerade moraliteter. Det kan finnas drag av absurdism, men i slutändan ligger symboliken på ytan och texterna imponerar med sin tydlighet snarare än finess. Så även här. Hela boken är ett arbete med att bearbeta krigsslutet, det snopna vakuum som infinner sig med freden: identiteter som formas på nytt, skuld som ingen vill låtsas om, ruiner där det nyss funnits liv och, mitt i allt, liv som börjar levas där det bara funnits död. I Portofino dukar kvinnorna upp hummer, krabba, ål och bläckfisk på marknadsborden och på hotellterrassen sitter utländska gäster som bara vill ha sin semester och betala för sig ... Man kan ta på den outtalade spänningen. En del sådant låter sig gestaltas i lyriska stads- och naturbilder, men de svåraste frågorna, verkar Frisch anse, måste hanteras med stramare allvar. Antingen i resonerande utläggningar eller som allegorier. "Burleske" kallas ett sjusidigt prosastycke om en dömd mordbrännare som "du", snäll och oskuldsfull, bjuder upp att bo på din vind och på artig förfrågan förser med bränsle, och så går det som det går. För dem som banar väg för nazisterna. Övertydligt kan man tycka. Men hårt och konsekvent, och 1948 var väl inte nyansering av nazitiden det mest angelägna, utan att röja upp bland de fega undanflykterna.
Gjorde man ett närmare studium än min tyska och mitt tålamod tillåter kunde man också diskutera Max Frisch poetik, som han återkommande resonerar långt om: om möjligheten att skriva komedi i en viss historisk epok, om fragmentets litterära funktion, om Brecht, om konstnärens uppgift att balansera mellan skapande och kritisk förmåga. En fin beskrivning av nostalgin som jag tar som översättningsövning:
Hradčany [en stadsdel i Prag]
Måsarna på isflaken som flyter på Moldau; de mörka stenhelgonen på de långa broarna och den kommande vårens blåa runtom; överallt de droppande träden; gatorna med smältande snö som bländar i solen; den mossbelupna muren däruppe vid Hradčany, där man dinglar med benen med den främmande stadens gröna kupoler som breder ut sig framför sig: allt det var en gång. För tretton år sedan, när jag satt på muren och inte hade en aning om vart allt var på väg, var det också mars; det var den första främmande staden i mitt liv, och när jag roar mig med tanken att jag ännu en gång måste återuppleva allt som dessa tretton år förde med sig: i tur och ordning, så som det var, utan att ändra eller hoppa över något, det hemska, det härliga, det likgiltiga, just exakt så som det var, bara utan hoppet om det ovissa, som alltid gick ett steg framför –
Vem skulle vilja det? Vem skulle kunna det?
Nostalgin som längtan efter frihet, inte trygghet, efter det osäkra, inte det bestämda. Kan vi drömma så idag, om vi vill?
Ett avsnitt om aforistiken är intressant. Han är kritisk: aforistikern är som ett barn som plockar endast kronbladen av blomster, "utan rötter som ger blommorna näring, utan jord, och de grälla kronbladen förblir ett bländverk som snart torkar ut". Välfunnet, eller hur? Hela det långa stycket är ironiskt nog mycket citerbart. Det är inte enda gången. "En daglig erfarenhet i det lilla: din anständighet är din fiendes bästa och billigaste vapen!" Eller: "Tolerans är alltid ett tecken på att makten betraktas som säkrad." Frisch uttrycker sig i allegorier, fabelliknelser och, nära till hands, aforismer. Han är inte särskilt dålig på det heller, även om en del saknar originalitet. Men vad kan man begära.
Där får jag sluta och kan äntligen rangera in boken i hyllan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar