Jag har så mycket annat jag borde läsa, men det här är guilty pleasure för mig – att ställa bredvid Charlie Järpvalls avhandling om pappersformatsstandardisering, antologin Storkommunreformen 1952 och allra senast boken om konsumentprisindex historia. Torrt så man kiknar, och just därför så charmerande, dessa berättelser om den gamla goda tidens ingenjörer, politiker och ämbetsmän som tog samhällets skelett på millimeterallvar. Det här är långt innan new public management, på den tiden när mätbarhet fortfarande var kul. För oss som alltid fick Faktakalendern i julklapp som barn (vi är väl fler??) är det naturligtvis oemotståndlig läsning.
Två vetenskapshistoriker har samskrivit denna munsbit i tre kapitel, som alltså handlar om hur Sverige fick en gemensam normaltid och om den infrastruktur som gjorde den möjlig. Men först ett avsnitt om standardisering i allmänhet. Det är kort och ytligt och kan hoppas över.
Som bekant ställde människor i äldre tid sina klockor efter solen. Varje stad hade sin egen tid, som i Sverige kunde variera med ett tjugotal minuter beroende på öst-västligt läge. Med tidens kommunikationer var det inget problem – vad gör det en göteborgare vad klockan är i Stockholm om det ändå tar ett dygn att skicka ett meddelande dit? Det var förstås järnvägen som skulle röra till det, med sitt behov av synkroniserade tidtabeller. Inför bara enhetlig tid då, kanske man tänker, men så enkelt var det förstås inte. Bokens längsta kapitel redogör för debatterna: alla (post och järnvägar, riksdag, akademier) insåg att något måste göras, men i vilken skala? Under några årtionden gäller en särskild gemensam järnvägstid skild från lokal borgerlig tid – därtill finns juridisk tid, navigationstid och den allt viktigare telegraftiden. Förenklingsförslagen innefattar alla möjliga kompromisser, som att dela landet i en nordlig och en sydlig tidszon, där bara den senare har enhetstid och det glesbefolkade Norrland får klara sig självt.
Gemensam borgerlig tid införs i Sverige 1879, först i världen. Det är en helt nationell angelägenhet, och det är så den har diskuterats hela tiden. Man enas om en rikstid som utgår från en meridian ungefär i mitten av landet, i bredd med Örebro. Vad andra länder gör är deras ensak. Med några års is i magen hade man istället kunnat haka på den internationella standard som börjar sprida sig från 1884, utgående från Greenwichmeridianen, vilken redan länge varit normgivande till sjöss. Sveriges tid ligger nu fånigt nog en timme och fjorton sekunder före GMT. När järnvägen ännu var det snabbaste man visste var sådana differenser försumbara, men telegrafin mellan länder är beroende av större exakthet. År 1900 korrigeras förhållandet.
Sista kapitlet går in i mer detalj på det tekniska. Det är ovant att läsa om tiden som en vara som "tillverkas" och "distribueras". Men just så är det ju: någon måste rent praktiskt bestämma när klockan är tolv och på något sätt ska tidhållningen spridas därifrån till tornur, väggur, stationsur och vanligt folks armbandsur. Produktionen skedde i astronomiska observatorier; i alla fall så långt boken sträcker sig, till 1900-talets början. Det hade jag kunnat tänka mig, men ny för mig är bilden av ilande diligenser som för ut nykalibrerade klockor till landsortsstäder, och inte visste jag heller vad en tidkula var. På högt belägna allmänna platser lät man en väl synlig, stor metallkula falla prick klockan ett varje dag, till allmänhetens efterrättelse. I övrigt fungerade telegraf- och järnvägsstationer som lokala likare.
Man kan undra över precisionen. Millisekunder är avgjort ett senare påfund. Accepterad avvikelse enligt internationell standard var kring sekelskiftet 0,2 sekunder, men den överskreds ofta många gånger om.
Det här är en tunn skrift med många fotnoter men inte alls för akademisk i stilen, mumma för den som hungrar efter pigga kommentarer till andrakammarprotokoll. En och annan dagstidningskåsör får också vittna, och boken är illustrerad med publikfriande foton, kartor och tabeller.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar