Erik Asklund räknas som arbetarförfattare, och säkert på goda meriter (jag återkommer). Fanfar med fem trumpeter – en av hans trettiotal romaner och andra verk – handlar om en handfull unga män: Tjabo, Bullas, Berra, Kalle Munter och ett par till. Som namnen med all tydlighet indikerar befinner vi oss på Söder på trettiotalet, med ty åtföljande tugg (i följande citat har jag strukit allt utom replikerna):
– Har'u laggen kvar?
– Pralen har fått låna'n.
– Du. Ska vi bassa ute?
– Bassa ute! E'ru vrickad? Menar'u på gådana?
– De e inga benster! Fråga Bullas, får du höra. Han kom ihop med Långa Gänget, dom hadde ingen licens å höll på att få komma till Svartis …
Lugn! Man lär sig fatta vartefter (och slangen dämpar sig i senare kapitel). "Bassa ute", det vill säga spela jazzdängor på stan för att tjäna ihop till kvällens dansbiljetter, tvingas killarna ofta till. Någon kanske måste hämta skåpet från stampen först bara (dragspelet från pantbanken). Snart bildar de en riktig orkester och blir husband på Siam, ett hak vid Hornstull. Chefen på stället är i händerna på sin fru, en bedagad, lite pinsam varietésångerska som ärvt en förmögenhet, och när en äktenskaplig fnurra hotar klubbens finansiering dras killarna in i ett snår av manipulation och besvärliga beroenden. Under samma tid vuxnar de till sig, träffar tjejer och börjar fantisera om en annan tillvaro – vissa av dem i alla fall.
Asklund var en av de "5 unga", som slog igenom 1929 med antologin som hette så. En annan av dem (och, läser jag på Wikipedia, barndomsvän till Erik Asklund) var Josef Kjellgren. Det är svårt att inte tänka på hans Människor kring en bro när jag läser Fanfar med fem trumpeter. Båda är kollektivromaner i Stockholmsmiljö; Kjellgrens bok handlar om jobbare på Västerbron, och visst skymtar det bygget fram även här, liksom den nybyggda Slussen. Den ungdomliga energin, framtidshoppet, musiken och, emellanåt, de kontemplativa pauserna är allt gemensamt. Skillnaden är att Fanfar väl knappast är en arbetarroman. Pojkarna är fattiga och arbetslösa och bär "vecklösa byxor", men inte mycket sägs om deras bakgrund eller familjeförhållanden. När en av dem (Jånne, huvudperson i de första kapitlen) får jobb försvinner han raskt ur handlingen; man får inte ens veta vilket jobb. Straffas han för att han svikit ungdomens jazzdrömmar? Boken har mer gemensamt med senare generationsromaner – jag tänker på Jack (har bara sett filmen) eller kanske Per Hagman (inte läst).
Till den genren passar grova penseldrag. Madame, den gamla nattklubbsdrottningen, är ömsom nostalgisk och ömsom pilsk på unga män, medan hennes hunsade man egentligen är bög och beter sig just så lömskt och löjligt som bögar gjorde på pilsnerfilmens tid. Det är klichéer. Men den "halvgamla käringen" blir inte bara till åtlöje, och att Berra hamnar i klorna på henne är en tvetydigt ömsesidig affär – från ungdomens sida ett möte med en vuxenvärld som är på samma gång ett hot och ett löfte. Samtidigt agerar karikatyrerna ram till fina psykologiska miniatyrer. Berra sitter oroligt rastlös i Madames soffa och ser hennes ålderdomliga pendelur ticka:
Han blev yr i huvudet av att se den. Själv hade han ett armbandsur av rostfritt stål, med endast två siffror synliga i taget. Umgänget med denna klocka hade gjort att han fann alla andra klockor löjliga, ja, hotande på något vis, då de liksom slök för stora stycken av tid i taget och utvisade med en alltför stor frikostighet de snabba dygn, som så hastigt gick bort ur hans ungdom. Han njöt av att då och då föra upp handen till ögonen och se hur den visade: 23,7 utan att några visare syntes.
Inte bara inkännande – för oss är det ett spännande tidsporträtt också! Även i de rappaste nattklubbsscenerna ges tid för betraktelser, gärna poetiska beskrivningar av stadens silhuetter och vattnet: "Kungsholmens funkishus steg ur morgondimmorna vid den blå och blekt röda Riddarfjärden. Måsarna sov ännu på Strömbadets flaggstänger, änderna snarpade under pålraderna vid kajen [...]" Det är en skicklig hantering av romanens tempo – korta pianosolon kunde man säga! – liksom för övrigt en halvt obegriplig sidointrig med privatdetektiver ger stuns åt berättelsen. Jag litar helt på författarens försäkran i nyutgåvans förord, att strykningen av "en del lyriska påhäng" och av "några kapitel [i slutet], som inte rubbar handlingen i stort" är av godo.
Kanske saknas personligheternas djupaste lager, perspektivskiftena är möjligen för fladdriga och temperamentet aningen för rastlöst för att riktigt gjuta samman helheten. Men det är också romanens charm. Läses med fördel jämte Kjellgrens nämnda bok, och varför inte Astarte, om man önskar en weekend i mellankrigstidens Stockholm.
Som ett PS noterar jag att Tjabo, när han just tagit ton till "Helan går", kommer på sig själv med att det är "en smula småborgerligt". Det var okända konnotationer för mig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar