Titeln kunde översättas med "Dödgrävarförbundets årliga festmiddag" och på omslaget är en ko upphängd i linor från himlen. Om jag inte kände till författaren hade jag tagit honom för Frankrikes motsvarighet till Jonas Jonasson. Men jag har tidigare läst Boussole, den febriga kosmopolitroman om öst och väst som Énard fick Goncourtpriset för, en bok lika sprängfylld av lärdom som känsla. Jag vet alltså vad han går för. Att jag uttryckte lite skepsis på slutet av mitt inlägg om den måste ha varit ett missriktat försök att vara smart. Boken är smartare.
Det här är en lika ambitiös roman på fem hundra sidor. Skådeplatsen har visserligen krympt och ter sig nog banal i franska ögon, så där löjlig som Wadköping eller Gustaf Hellströms Kristianstad – här en by i Deux-Sèvres, vilket lär vara författarens barndomstrakter. Men handlingen rör sig desto mera i tiden, över generationer av bönder, soldater, skogshuggare, präster, dårar, kloka gummor ... vildsvin(!), grävlingar, ringmaskar och andra områdets inbyggare genom århundraden. Skengraviditet, en oväntad vändning i ett parti belote (ett kortspel), förbjuden 1500-talskärlek och en amatörkonstnär som arbetar med avföring är några av dramats motorer. Alla aktörer är ovetande fångade i Hjulet, den mekanism som reglerar allt levandes reinkarnering, och de flesta mister så småningom livet (ett av sina liv) genom penibla intriger eller olyckor. Sic transit.
Innan jag går vidare vill jag säga något om språket. Jag har läst boken på franska, för jag påstår ju mig behärska det språket. Genom åren har jag lärt mig några av dess egenheter. Det hör exempelvis till fransk stil att till varje pris undvika upprepningar: har man en gång sagt råtta måste man variera med gnagare, och helst den latinska termen. Eftersom Énard är både lärd och rolig och detta är en virtuos bok har han plockat fram minst ett dussin synonymer till varje återkommande begrepp inom flora, fauna, jordbruk, jakt, polis, militär, religion och begravningsväsen; därtill en uppsjö namn på lokala maträtter och bakverk, vad som bör vara olika vindruvor, samt all gångbar slang för vardagsord (kuta, kubba, ila, pila, älga, ränna ...). Rädde sig den som kan!
Värst, nej jag vill faktiskt säga bäst, blir detta i romanens längsta kapitel och klimax. Här iscensätts dödgrävarnas storslagna middag: nittionittio personer med jag tror lustiga namn som Grosmollard och Bittebière vid ett långbord, rätter bärs in utan ände och beskrivs med en schvung som bara växer ju överdådigare det blir. De turas om att hålla tal, och inte nog med de konstlade referenserna till occitanska trubadurer – de börjar rimma också, och rim som är nonsensord, vulgära Lennart Hellsing med examen från helklassisk linje. Eller som om man låtit de arvssyndsdebatterande tanterna i Erik Anderssons Hemskt osams besöka Carl-Henning Wijkmarks uppsluppna nazifest på Karinhall. Det är nördigt och lite inkrökt, och jag ska inte säga att jag orkar begripa allt, men fart och fläkt är det.
Att hitta allvar av uppvägande dignitet någonstans i boken är desto svårare. Visst finns en existentiell dimension i själavandringen. Allt varandes danse macabre. Välformulerat är det också – men i slutändan lite trivialt? Jag finner till sist verklig tyngd i ett avsnitt där idiot-savanten Arnaud har en inspirerad drömsyn av Pierre Loti, 1800-talsförfattaren till exotiserande romaner som Ayizadé och Fantôme d'Orient – typiskt nog alltså samma tema som i Boussole. Men som illustration av mänsklighetens dilemman är orientalismen helt enkelt ett bättre exempel än en reinkarnerad präst i vildsvinskropp som lägrar en sugga.
Paraden av historiska faits divers – trådar som naturligtvis flätas ihop – ramas in av en nutidsberättelse om en ung parisisk etnolog som kommit för att skriva en avhandling om byborna. Hans dagbok har förvisso det som talar för sig att den är mer lättläst. Men jag kan bara inte begripa varför det ska sluta så oerhört töntigt. Han finner sin kärlek, de startar sitt ekologiska jordbruk, båttur och camping längs floden som glimrande smekmånad, helyllehumor och inte ett dyft står på spel. Det finns ett klipp, som jämförelse alltså, där Cornelis Vreeswijk sjunger "Brev från kolonien" inför en publik som skrockar dumt efter knorren i varenda strof ... jag ryser. Allt i det slags summerande första person – "den kvällen gick hon utan att säga hej då, jag skickade ett meddelande som löd si och så, jag reflekterade över dagen vi haft tillsammans, hon skickade ett svar och vi blev sams; nästa dag ..." – sådant kväljande explicit berättande som bara engelska författare brukar ha förmåga till.
Blandad kompott alltså.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar