Det irriterar mig att upptäcka en lysande poet med hennes sjätte bok – har nu beställt den femte också men resten är svåra att få tag på. Den förra, Dikter från 2021, var den första på stort förlag, men den har jag alltså inte läst än.
Jägmästarna säger är en grårödgulgrön bok i liggande format med sjuttio sidor inbjudande poesi: korta och fyndiga titlar som "Jantesvamp", "Läkerol" och "Bolandsgatan 13" över dikter på plus minus tio rader, med inledande ord som för blicken direkt mot motivet: "Självklart har den flera våningar höga fingersvampen sparkats sönder" eller "Du gröna ljusstråle från pulsklockans baksida". Det talas om oreokex och neongula funktionsmaterial. Inte kan det här stöta bort någon, undrar jag? Ofint sagt! Jag menar inte att Naraghi har skrivit kalkylerat publikfriande dikter (jag har svårt att tänka mig ett meningslösare företag), utan att hon tack vare sina dikters humor, direkthet och igenkännliga miljöer är den bästa kandidaten till folklig poet jag läst på länge. I den hypotetiska värld där det finns folkliga poeter. En arvtagare till Werner Aspenström kanske?
Platsen är Uppsala, eller snarare specifika lokaler som Gottsunda, SGU, Gnista och Stabbylyckan. Vi är på gränsen mellan asfalt och skog, en ruderatmarkens poesi om man så vill. Mellanplatser där vardagstiden fryser till i ett ögonblick av uppmärksamhet: något står och fladdrar på McDonalds-parkeringen och diktjaget föreställer sig att "få vara en riven servett som / lirkat sig förbi sopluckan och svävar allt högre". En laptop tappas och går sönder och "vi" förstår att den "beboddes av någonting". Några scener utspelar sig i hemmet, där en saknad himmelsbit i ett pussel kan göra att "det tre- / mastade skeppet forsar fram med ett stycke av / vårt köksbord svävande bakom akterseglet".
Dikten "Genrep 2" (värd att stå i många antologier!) illustrerar hur en oväntad association, på gränsen till liknelse, kan föda fram en lågmäld humor:
Gatuförvaltningen planterar allt möjligt i
rondellers mitt för att få hjälp av växtligheten
när det blir dags att överge en väg. Ornäs-
björkarnas fartrandslöv vibrerar asp-
likt. De hedrar trafiken som en gång
fick den nu så mjuka asfalten att dåna.
Var är fordonen? Var är Lillys borttappade
solglasögon som alltid fanns under bilbarnstolen?
Raderna pendlar mellan klurighet och vemod. Är det inte komik i bara det att börja en dikt med något så prosaiskt som "gatuförvaltningen"! Deras nonchalans (att plantera "allt möjligt") bottnar dock i vetskap om förgängligheten. Men ordet "fartrandslöv" låter sig inte fångas i allvaret; det vibrerar påhittigt vid sidan om. De två sista raderna renodlar slutligen det spel mellan nödvändighet och godtycklighet som är gemensam botten för existensen, för skrattet och för träffande poesi. Varför heter flickan Lilly? Varför just hon? Varför är det just solglasögonen som brukade tappas bort? Jag vet inte, men det kunde inte vara på annat sätt! Jag vet inte vad dikten gör för att förvandla något så slumpmässigt till sanning, men jag vet att den förföljer mig därför. Kanske är det fallet från högtidligt memento mori ner i småbarnsfamiljens kombi som bankar orden på plats.
Naraghi vänder blicken mot det alldagliga och förbisedda, men verkar inte ha till ärende att uppvärdera det. Drivkraften är enklare, en glädje, som i upptäckten att en "oansenlig metalltrappa" vid Ultunaallén är "Alla trappors mellanbror!". Triumfen i att titta på något och vara den första att se de dolda formerna. Det tar sig uttryck i ett tilltal som jag annars förknippar med (bra) poesi för barn, en delad förundran: titta! Världen är sådan att herr Gurka kan dansa mazurka! Och sådan att en laptop bebos av kristaller.
Subjektet är ofta ett vi, som mycket väl kan inkludera läsaren, och därtill hela det kollektiv av döda ting som ges liv: husbygget "vid Betty P:s gata i Rosendal" med "höjda ögonbryn, vinklade hälar, spretande tår" eller ovan nämnda fingersvamp, som bara vill ha "lugn och ro". Det är en lätt surrealistisk värld som målas upp, melankolisk i hörnen – men i grunden trygg. Vi vilar i betraktarens famn. Det hon ser prövar hon ut och vi kan lita på att inget av det är farligt. Även de mer centrallyriska dikterna är avväpnande. "Men vem är jag att döma?" säger det diktjag som, liksom av nyfikenhet, råkar tänka på rasbiologiska institutet och sin egen etnicitet. (Naraghi har påbrå från Sverige, Österrike, Iran och Indien.) Den som önskar patos tycker väl det här är irriterande vadderat. En provokation så god som någon, i så fall. Jag ser en självsäker dikt som litar på sin egen förutsättningslösa blick.
Jag famlar runt en kärna som jag inte hittar ord för och slutar här. Anna Hallberg har skrivit en mycket bra recension av den här boken i Ord & Bild nr. 3–4/2024 (hur länge länken nu funkar). Ser fram emot att läsa även Dikter och lära känna Naraghi närmare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar