Det här är ju ett konstaterande som ingen annan har nytta av, men: Birgitta Stenberg visade sig överensstämma helt exakt med min föreställning. Hon är ju känd som en rumlare, sägs ha uppfunnit ordet "knark" och den här boken handlar om hur hon som mycket ung och livshungrig kvinna flackar runt i Europa, aspirerar på att bli författare, men mest ägnar tiden åt flyktiga kontakter med diverse suputer, fattiga och rika, tillresta från kors och tvärs i världen. I existentialisternas Paris (det är tidigt femtiotal) lär hon känna poeten Paul Andersson. Många andra kändisar figurerar (det finns ett personregister i slutet): Hemingway, Sartre, Karl Vennberg, mest som bekantas bekanta i periferin. I Cannes blir hon kopplerska åt en prostituerad som ligger med amerikanska soldater, på Capri försöker hon inleda ett förhållande med en amerikanska, i Rom blir hon älskarinna åt Egyptens avsatte kung Farouk. Efemära intriger avlöser varandra, alla på liv och död och glömda imorgon. Ingenting står någonsin stilla och allt är just så fräckt och hejigt som bara en färgglad månpocket från 1983 kan vara.
Man kan läsa från några olika håll. Men boken är inte en luffarskildring från samhällets botten. Visst har Birgitta tufft med pengarna, men det är för att hon halvt om halvt rymt hemifrån och därför har lite knackig relation till familjen hemma på Östermalm. Inte ens pengar är dock mycket till skydd för en ensam artonårig tjej på drift genom europeiska storstäder. I scen efter scen efter scen måste hon konfrontera baksluga män, våldsamma män, sexuellt utnyttjande och förminskande av hennes författardrömmar (som förvisso inte har mycket som talar för sig än). Men vad hon än råkar ut för, sadistisk våldtäkt eller en klantig fyllegrej, så möter hon det med samma nyfikenhet, ett självmedvetet äckel, förargas ungefär lika mycket oavsett vad och skyndar lika raskt vidare till nästa äventyr. Hon kan vara nog så bitsk, men i själva hastigheten är något överslätande. För en viss sorts feministisk sensibilitet kan det nog verka stötande. Jag tycker det är härligt.
Jag kan tänka mig att den som tröttnar fort på dekadensen kan fastna i en elak läsning. Då missar man den outtalade men helt avgörande spänningen mellan den unga Birgitta och den erfarna författaren, som sätter punkt för berättelsen i "Åstol den 8 mars 1981" (datumet ingen slump?). Rösten är tonåringens och alltid i mitt händelserna, men man anar den äldres ironi bakom lättsinnet. Hur får man annars ihop att den blivande författaren envetet står fast vid sitt internaliserade förakt för kvinnolitteratur (en bra författarinna måste skriva som en man!) och likväl kom att skriva den här boken, som så uppenbart sätter ljuset på kvinnoförtryck? Riktig kärlek syns inte till, trots titeln, men däremot en passion: och den är lesbisk. Med Martha kan hon drömma om erotik på lika villkor. Men i tre hundra sidor innan dess har hon också gått runt och kallat sig lesbisk som ett sorts skämt, alltmedan hon frimodigt kastat sig in i historier med män. Paul Andersson beskrivs som ett poetiskt geni men framstår också som en pretentiös narkoman; det gör å andra sidan hon själv med. Allt är lika ovärdigt och potentiellt storslaget, vilket väl är en ärlig bild av hur det känns att vara ung och uppblåst och sugen på livet. Men det är den subtila efterklokheten – en annan sorts ärlighet – som gör att jag orkar igenom 370 sidor av till slut ganska monotona fylleäventyr.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar