En katalansk succé som kom på svenska i år. Miljön är lantligt pyreneisk. I skenbart fristående kapitel blandas myter, släktlegender, stämningsbilder och vardagsrealism. Kvinnor minns med sorg sina första kärlekar, barn blir tonåringar i bergen hos vattenkvinnor och skogsvättar. Männen är på väg eller borta, som Domènec som dött i en hagelskur och lämnat Sió ensam med två barn. Det handlar mycket om död, och om kärlek, djur, natur och att växa upp, lämna byn och komma tillbaka, allt på ett lågmält språk som trots sinnliga detaljer förblir som ett dävet skogsdis – ja, nu flummar jag; om det där verkligen vore den rätta beskrivningen av boken kunde man ha och mista den.
Den är nu inte helt oriktig, och det må förlåtas att jag associerar till den spanskspråkiga magiska realismen (inklusive dess fäbless för slagkraftiga inledningsmeningar: "Alldeles strax ska Cristina dyka upp med en handgranat."). Men Solà gör något delvis annat, något i dubbel mening mer undflyende: texten rör sig snarare bort från såväl det magiska som det realistiska än den strävar mot att förena de två. Rörelsen är oupphörlig. Man märker den inte först, men exemplen hopar sig: förlossningar, skottet från ett jaktgevär, ett flyende rådjurskid, en mor som försvinner, en rusig hund och rentav kontinentalplattor som berättar ett kapitel i första person. Regnet och trumpetsvamparna också. Fastän perspektivet växlar mellan människor och natur och mellan platser och generationer så ekar, märker man vartefter, några avgörande händelser i tiden. Blixtnedslaget som dödade Domènec, det förödande gevärsskottet i skogen, och inbördeskriget inte minst, som lämnat kulor och granater kvar i landskapet till ungdomarnas samlingar. Alla vill undan, men förmår inte mer än att korsa sina banor. Den omkomne Hilari skriver dikter och blir föremål för svartsjuka – inte ens döden är ett definitivt avsked. Det är kongenialt att berättarperspektivet inte heller finner sig till ro.
Blev det tydligare? Det viktiga är den lekfullhet som växer fram. Prosan är misstänkt vacker i korta, smeksamma meningar, och man kan på goda grunder ifrågasätta om regn, svamp och ett nyfött rådjur verkligen skulle tala med likadan poetisk röst om de hade en. Att det tar två sidor i varje kapitel innan man listar ut vem som är berättare är en sorts mystifikation: bara ett billigt sätt att överskyla monoton gestaltning eller en lek som håller läsaren alert? Jag lutar åt lek. Det återkommande persongalleriet fogas in i varandras berättelser som legobitar. Draget av konstruktion skapar märkligt nog en känsla av spontanitet, eller åtminstone naivitet eller glädje, som motverkar det alltför eteriska. Solà får fram ett slags vemod; men det har tusen gjort innan henne. Det som gör romanen intressant är att hon inte räds att vara lite barnslig.
Min största invändning är, tänkte jag säga, nej min minsta invändning (men dock!) är källförteckningen på slutet. Jag har sagt det förut. Lägg av!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar