Ibland tar läsning tid. 600 sidor över en upptagen julhelg tog visst tre veckor. Ibland kan det vara bra – man hinner bo in sig i bokens värld – men det kan också göra intrycket utspätt; omvänt kan en snabb läsning ge tydlig överblick men också proppmättnad.
Med dessa tvetydiga förbehåll: det här är veterligen den enda bok av Jean d'Ormesson (1925–2017) som översatts till svenska (Gud till behag på Coeckelberghs förlag 1979). Här har han alltså aldrig slagit igenom men i Frankrike är han en fixstjärna, av Instagram att döma populärt uppskattad för att ha levererat smöriga livsvisdomar i tv (typ "tack livet för rosorna och törnarna"). Han var länge ansiktet utåt för Franska akademien och bokomslaget stoltserar på franskt vis med ett litet "de l'Académie française" efter hans namn (tänk om det stod så på Per Wästbergs böcker!).
Han var också adelsman av gammal ätt och därav ämnet för romanen. Jag avstår från att spekulera i hur nära den lägger sig det självupplevda, men konstaterar att dess anonyma berättare är född 1904, alltså en knapp generation innan författaren, enligt det utvikbara släktträdet. Överst på detta tronar den halvt mytiska anfadern Éléazar, född på 1000-talet. Bokens första kapitel gör ett svep över generationerna fram till revolutionen, för att sedan uppehålla sig vid artonhundratalet. Här träder romanens centralfigur in i historien: berättarens farfar, född 1856. Död 1951. Med honom som återkommande fästpunkt skildras hundra års samhällsomvälvningar, krig och världspolitik, men framför allt den successiva förvandling av människornas livssätt och självuppfattning som leder till (post)moderniteten och familjens slutliga upplösning.
Specifikt den här adelsfamiljens alltså (ej namngiven). Den är den verkliga huvudpersonen. De flesta verb böjs i första person plural och imperfekt: vi gjorde, vi tyckte, vi behövde... Med fullständig självklarhet kan berättaren säga att "vi ansåg" det eller det om något som ägde rum under Ludvig XIV. Familjen är en monolit. Den är vad den alltid har varit, precis som allting är vad det är – det är kärnan av den sanning de lever efter. Allting utanför familjen är mindre väsentligt, nästan overkligt, och kan bara ha som syfte att tjäna tingens eviga ordning. Förtjänst och skicklighet, nyfikenhet och kunskap är fientliga ting som rör sig i förbjudna marker. Pengar likaså: man köper inte, man säljer inte, man har. Man tror inte på nationen – men på kungen, som familjens garant. Man tror på Gud, för Gud har alltid tjänat släkten väl. Förhållandet till Gud liknar mer de antika religionernas ömsesidiga utnyttjande än from underkastelse. Är det inte underbart formulerat (min övers.):
Sanningen hade inget att göra med vad observationer, erfarenhet, vetenskapliga instrument eller dialog kunde frambringa. [...] För oss var sanningen historien, så som Gud skulle ha gjort den – med vår hjälp, naturligtvis – om inte människorna i sin förvirring hade ägnat sin tid åt att störa och irritera honom.
Det förflutna är allt, nuets uppgift är att införlivas i det förflutna, framtiden finns inte. I ett av romanens mer målande partier beskrivs urmakarens veckovisa besök hos familjen för att dra upp deras många klockor. Berättaren, som pojke, följer fascinerad efter och ser på hur hantverkaren "inom sin blygsamma domän återställde den ordning som önskades av Gud, av min farfar och av honom själv". Det är en till hälften moralisk, till hälften estetisk njutning: tidens gång som ett dekorativt faktum och absolut inte orsak till utveckling. Man följer traditionerna och föredrar "svar utan frågor" framför "frågor utan svar". Individen måste inrätta sig under kollektivet, eller kan egentligen inget annat, lika lite som ett finger eller en tå kan frigöra sig från kroppen. Men eftersom familjen är evig gör det också individerna odödliga. Ja, det är först när man förpassats till det förflutna som man verkligen börjar existera.
I det sammanhanget kan man förstå familjens inställning till Dreyfusaffären (min dåliga övers. – och lägg märke till att detta är något decennium innan berättarens födelse!):
Att vi kom att eldigt försvara den förväntade sidan när Dreyfusaffären slet landet itu berodde inte alls (som vissa ytligt tänkande människor felaktigt vill tro) på rabiat antisemitism, utan på att vi ville försvara armén. Nu råkade det vara en jude som utgjorde hotet mot den. Vad kunde vi göra åt det? Vi påstod inte ens att han faktiskt var skyldig. Det visste vi ingenting om. I våra ögon handlade inte affären om skuld eller oskuld. Vi ansåg helt enkelt att individen måste låta sig utplånas av samhället. Det var ju tråkigt. Det återstod endast två ännu intakta hierarkier i Frankrike: kyrkan och armén, och en obemärkt kapten framhärdade utan öra för förnuft i att rasera den stadigaste av våra traditionella institutioner, med den löjliga ursäkten att han var oskyldig.
Beskrivningen av den här livsformen är bokens stora förtjänst. Den är inte koncentrerad endast till de tidiga kapitlen, utan fortsätter när historien löper framåt. Men den tunnas ut. Det som händer är det som måste hända: en farbror gifter sig med en nyrik borgardotter, som dock kommer att accepteras av familjen. Det har trots allt gått ett sekel sedan 1789 och man har just börjat vänja sig vid borgerskapets uppgång. Detsamma med liberalismen, som från att ha varit fienden blir något att motvilligt klamra sig fast vid för att stävja än värre idéer. Familjen sitter kvar i sitt slott medan världen vidgas omkring dem; för en presumtiv köksa eller trädgårdsmästare är nu Plessis-lez-Vaudreuil, som slottet heter, bara en arbetsgivare bland många och sällan den mest lockande. Även familjens yngsta dras till äventyret, ser sig om i världen. En blir fascist, en blir kommunist eller kanske frireligiös, en blir så småningom filmstjärna. Känslan av vi försvagas och blir alltmer teoretisk. Historien förvandlas sakta från sanning till rosig nostalgi och retorik och blir en snart omöjligt tung börda att släpa på. Men de släpar på den. Familjen ser ut att mosas under dess tyngd snarare än slitas isär av tidens gång, men dödsstöten kommer när man tvingas sälja det vanskötta slottet. Kollektivets garant har upphört och släktens medlemmar får leva bäst de kan i det nya samhälle där endast individerna finns. Och det är bara den äldsta generationen som gör det med kluvna känslor.
Det är historien om en ynkedom som gärna basunerar ut sin storhet. Det traditionella livet är slutet, trångt, okunnigt och statiskt och de anpassningar som tiden tvingar fram sker motvilligt med hundra års eftersläpning. Eftersom allt är givet av Gud i evighet är de blinda för sina materiella privilegier. Och eftersom evigheten faktiskt inte kan stå emot tidens gång lever de i ständig självförnekelse. Intellektuellt är det omöjligt att tycka synd om adelsfamiljen som först på 1900-talet drabbas av att allt fast och beständigt förflyktigas, och med bibehållet välstånd, när samma fast värre skedde för vanligt folk minst ett århundrade dessförinnan.
Men man måste läsa boken som en idéroman. Mot en gammal tid som blickar bakåt och förnekar framtiden ställs en ny tid som ilar framåt och föraktar sitt förflutna. Farfadern står och vajar som ett sjögräs däremellan i nittiofem år. Trots det enorma persongalleriet och en handling som spänner över sekler är Au plaisir de Dieu ingen episk släktkrönika à la Buddenbrooks eller ironiskt drypande förfallssaga som Leoparden; här finns knappast några miljöbeskrivningar och personporträtten begränsar sig till deras signifikativa handlingar och uttalanden. Anekdotiska händelser illustrerar idéer och skiftningar i tidsandan, men dras ut av berättaren som hela tiden lyfter blicken upp till de längre och mer abstrakta perspektiven. Och han gör det bra, är aldrig banal eller ointressant. Men effekten blir samtidigt att människorna aldrig blir riktigt levande och att inte heller deras levnadssätt blir kännbart gestaltat eftersom de praktiska detaljerna saknas – avsnittet om urmakaren är ett undantag. Bröderna Claude, Philippe och Pierre representerar var sin politisk strömning under mellankrigstiden och sista kapitlet om 68-revolutionären Alain är skrivet alltför nära händelserna för att behålla sin relevans. De långa, smått träiga avsnitten om de Gaulle ska det kanske en fransman till för att uppskatta. Ska man skriva stiliserat, vilket är berättarens uttryckliga avsikt, så måste man nog suggerera fram lite kött och märg för att ha något att abstrahera bort. Annars blir det mänskliga i berättelsen inte mycket mer än utfyllnad.
Ungefär så kan jag sammanfatta vad jag läst. Jag uppskattar boken och tror inte att jag läst en historisk roman med ett så tydligt kollektivt subjekt förut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar