Jag läser ju så lite nyutkommet, men den här verkade vara något speciellt. En debutroman på nästan 700 sidor, utan spår av autofiktion, som breder ut sig över flera decennier.
Martin Berg lär känna Gustav Becker när de börjar samma klass på Hvitfeldtska gymnasiet i Göteborg i slutet av sjuttiotalet. Martin har läst Jack och när stora författardrömmar, Gustav är konstnär i vardande. I stadig takt går livet på, genom filosofi- respektive konsthögskolestudier, ett kreativt år i Paris, somrar i Antibes. Jämte de två vännerna finns Cecilia, Martins flickvän, en ytterligt talangfull och ambitiös humaniorastudent. Parallellt löper en historia i nutid (2012). Martin är förläggare på ett litet bokförlag för kvalitetslitteratur. Den stora romanen blev aldrig mer än trevande utkast i väntan på den verkliga inspirationen. Den känslige Gustav är en ansedd målare vars verk betingar miljonbelopp, vilket inte hindrar honom från ett destruktivt och självömkande leverne. Den lysande idéhistorikern Cecilia försvann spårlöst en dag för femton år sedan. Martins dotter Rakel blir inte kvitt sin frånvarande mor.
Hu, så lite det låter för här ryms så mycket mer mellan pärmarna. Det är en roman om konst och självbild, om begåvning och hårt arbete, om hemligheter och kontaktlöshet, med mera. Den handlar om studerade människor och det är rikligt med referenser till Wittgenstein, Freud och litteraturhistoriens giganter, dock mest som påhäng utan stadigt fäste i berättelsen – jag hittar dessutom flera stavfel i tyska och franska fraser som förtar en del av den lärda auran som ska frammanas. Det saknas kanske ett helt originellt idédjup, men jag har svårt att förebrå romanen det, delvis eftersom den främsta protagonisten Martin själv är ett ytligt pretto. Men framför allt för att det är en så välskriven och sällsynt uppslukande historia med ständigt framåtdriv. Och motorn är inte cliffhangers och en racerintrig, utan det fortsatta tecknandet av alltmer fullständiga och komplexa rollfigurer. Huvudpersonerna är klichéer i grunden, men de utbroderas med sådan psykologisk följdriktighet och detalj att jag helt fängslas av att hänga med i deras utveckling, inte minst Martins långsamma väg mot att konfrontera sin medelmåttighet. Och det gläder mig att det bara får hålla på, sida efter sida efter sida, så länge det behövs.
Tyvärr har boken fått ett förbluffande gräsligt omslag: titeln i två olika men lika omotiverade typsnitt, plus en massa fult stiliserade ögon huller om buller mot en onödigt skrikig gul bakgrund. Det lyckas se både tomt, plottrigt, vårdslöst och oinspirerat ut på samma gång. Rimligt hade varit en skymningsbild över Göteborg med författare och titel i sober serif, som det anstår en seriös roman med vida ambitioner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar