Nyligen hade jag anledning att diskutera fantasy, en genre jag inte läser och därför inte heller nu ska orda mycket om. Jag prövade den hypotetiska åsikten att det är något anemiskt i att de stora världsbyggena är hittepå – det är ju all fiktion, förstås, men det blir extra påtagligt när förlagorna är så uppenbara: varför ska jag fördjupa mig i Tolkiens nördigt detaljerade hopkok på nordisk, grekisk och keltisk mytologi när originalen finns att tillgå, och som till skillnad från efterapningen är en organisk del av historien och källor till faktisk kunskap om forna kulturer?
Det är givetvis en naiv åsikt. Men jag råkade formulera den påpassligt, för min nästa bok i högen var denna massiva roman över ett fiktivt svunnet imperium och dess enastående kejsare, med erövringar, fältslag och kärlekshistorier som inte har hänt på riktigt och religioner, traditioner och talesätt tagna ur luften – sammansatta till en storslagen historiepastisch. Inklusive kartor, teckningar, släktträd, kronologi och en (delvis fingerad) källförteckning. Boken tilldelades stora romanpriset av Franska akademien, dit författaren invaldes två år senare. Jag har tidigare läst hans Au plaisir de Dieu, en roman med lika stora ambitioner.
Låt oss översätta det i övrigt namnlösa "l'Empire" med "Kejsardömet" (och bokens titel till "Kejsardömets härlighet", förslagsvis?). Det träder fram ur mytens dunkel i form av två rivaliserande städer: örnens och tigerns. Herraväldet växlar och växer steg för steg, satellitstäder grundas och fiender besegras – rivalerna förenas, men i världens skogiga utkant härskar ännu de hotfulla barbarerna. Man kan tro sig läsa Livius: den tidiga historien är en fantastisk anekdotparad av militära prestationer, hovintriger, gästabud och bevingade ord på dödsbädden. Så är tiden kommen för romanens centralfigur: Alexis, en oäkting avlad i ett slott under belägring, som efter en ungdomstid av både fromhet och dekadent storstadsliv återuppstår som rikets arvtagare. Han får det att växa, och växa, och växa. Han inte bara besegrar barbarerna, utan suger in dem i Kejsardömet med hull och hår och gör deras högsta ledare till sin närmste man. Alexis regerar till slut över nästan hela Eurasien. Vad göra nu? Han är ensam, trött och tung av det halvsekels världshistoria han absorberat i sin egen person. Han vänder sig tillbaka till tron och filosofin; det är dags att bli människa. Slutet på historien höljs i samma dimma som början; men Alexis och hans imperium, det största världen någonsin skådat, ska inspirera och fascinera konstnärer, författare och historiker till våra dagar.
En storslagen historia alltså, som rymmer gott om hittepå. Men jämförelsen med fantasybyggen blir i slutändan orättvis, för poängen med Jean d'Ormessons konstruktion är att den smiter så tajt om verkligheten. Det är till viss del en rent humoristisk poäng: här finns filosoferna Hermenides och Parakleitos, han gör utläggningar om hur kolossen på Rhodos är en myt – den verkliga motsvarigheten fanns i Kejsardömet – och snärjer medvetet in sig i att behöva särskilja sina romanfigurer från historiska personer med samma namn. Men han lyckas också mana fram en mer allvarligt svindlande, eller förvirrande, otydlighet: när utspelar sig detta? Och var? Kejsardömet är inte ett alias för romarriket eller mongolväldet, Alexis ersätter inte Alexander den store – allt vi känner från historieböckerna finns också där, och Kejsardömet interagerar med det. I synnerhet genom eftermälet: tolkningar och jämförelser tillskrivs människor från Thomas av Aquino till Bertrand Russell (med exakta sidhänvisningar). Ska "ärkepatriarken" Hadrianus i Rom läsas som lika med kejsaren? Referensen till Yourcenar antyder det. Men han påminner mer om en påve. Fast de verkliga påvar som förekommer i boken kallas just påvar... Trots mängder av exakta sakuppgifter flyr hållpunkterna undan. Det är väldigt snyggt gjort, och den existentiella atmosfär som kanske finns i romanen uppstår just tack vare den här leken med fiktion och fakta.
d'Ormesson har givetvis läst Mémoires d'Hadrien, och Alexis blir en liknande figur. Men varken lika trovärdig eller lika intressant, och förklaringen, om jag får drista mig till en sådan, ligger nog i författarnas temperament. Yourcenars hela författarskap resonerar av den stoicism hon lägger i sin kejsare. d'Ormesson känner jag sämre, men att döma av två böcker och ytlig research har han mer gemensamt med Per Wästberg. Han verkar styras av en livsglädje som inget, inga fiktiva eller verkliga krig, inget vältrande i pest och nederlag, kan ta ifrån honom. Yourcenars Hadrianus är en svårfångad dubbelexponering av gud och människa. Att han ser sig bli ett med historien är anledning till djupa existentiella slitningar och han söker tröst i perspektiv som aldrig helt kan förenas. Alexis är "i första hand en lidelse" – och historien "är inget annat än en passion för livet"! Även han är tyngd av plikt, han har växt sig större än vad som ryms i en människa; ja, han försvinner också upp i något religiöst, vagt skisserat, men bereder framför allt sin avtackning. Och som han blir avtackad! Författaren gör honom till sammanfattningen av allt mänskligt: allt vackert, underbart, storslaget som människan är och åstadkommer ryms i honom, hela härligheten i hans Kejsardöme.
Som slutkläm är det ganska banalt, men som ström genom berättelsen är sådan ysterhet mest av godo: sant elektrisk på vissa ställen. Brio, kallar Franska akademien det. Det är en brio som vill omfatta allt. Hela historien, hela människan. Alexis rike sväljer hela världen, och världen låter sig tacksamt sväljas i ett mångkulturellt universalrike. Här finns våld och maktkamp, men när allt kommer omkring är alla berättelsens aktörer som styrda av historiskt självmedvetande, och historien är inte en serie erövringar så mycket som ett okuvligt expanderande samförstånd. d'Ormesson talar gärna stora ord om ödet, men ödesmättad stämning får man söka hos någon annan. Världen är skön.
Han kan bli lite mångordig (600 sidor är i mesta laget) men aldrig tråkig. Helt genialisk är han väl inte heller. Men vad gör det. Den kärlek han lägger i anekdoter och personporträtt överglänser den ytliga historiefilosofin och prosan är impeccable, voire très élégant. För den som uppskattar historiska referenser är boken en skattkista. En verklig kulturmänniska har skrivit detta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar